FN:s klimatkonferens COP27 pågår just nu i Egypten. Där är beslutsfattare från hela världen samlade för att diskutera klimatförändringarna på en global nivå, och för att utvärdera hur det går i klimatarbetet.
– Det globala perspektivet är viktigt, men det behövs en mycket större förståelse för hur människor påverkas av klimatförändringarna på lokal nivå, säger statsvetaren Thabit Jacob.
Han arbetar på Institutet för samhällsstyrning och lokal utveckling (GLD) vid Göteborgs universitet som forskar om styrning och lokal utveckling i Mellanöstern och Nordafrika, av forskarna kallat MENA-regionen. Det är en av de regioner i världen som är mest påverkad av klimatförändringarna. Här finns några av världens fattigaste länder, och majoriteten av befolkningen livnär sig på jordbruk vars skördar allt oftare förstörs av torka och vattenbrist, stora temperaturväxlingar, förkortade odlingssäsonger och kraftiga sandstormar.
Jordbruk handlar också om identitet
Inför COP27-mötet arrangerade GLD-institutet tre rundabords-samtal på temat klimatanpassning och klimaträttvisa i MENA-regionen. I samtalen deltog miljövetare, klimat- och jordbruksexperter från forskningsinstitut i Sudan, Libanon, Oman och Palestina.
– När den årliga klimatkonferensen nu äger rum i Egypten, finns en förväntan bland länderna i den här regionen att deras problem lyfts högre upp på agendan, säger Thabit Jacob.
Sudan är ett av världens fattigaste länder. Där hotas hela jordbrukssektorn av vattenbrist när öknen nu breder ut sig.
– Människor riskerar att svälta ihjäl. Men det är inte bara matförsörjningen som är problematisk. På många platser är människornas värdighet knutet till land. Förlorar du din mark, förlorar du allt, säger biträdande forskaren Ghadeer Hussein.
Klimatanpassning försvåras av korruption
Klimatanpassning är ett av målen med COP27-mötet. Det innebär att länder som är mest utsatta för klimatförändringar ska få tillräckligt med resurser för att kunna anpassa sig till de nya förutsättningarna. Enligt Thabit Jacob behöver beslutsfattare i respektive land se till lokala förhållanden i landet och få till åtgärder som är minst kostsamma för individen. Det kan exempelvis handla om resurser för ett mer produktivt och klimatanpassat jordbruk.
För människor som lever i fattigdom är ekonomiskt stöd helt avgörande. Men den jordbrukande befolkningen i MENA-regionen får sällan ta del av de pengar som regeringar skjuter till för olika klimatanpassningar.
– Korruption är ett utbrett problem och pengarna hamnar oftare hos anhängare till politiker än hos dem som behöver dem mest. Vi ser också att den regionala klimatpolitiken gynnar oljeproducerande länder. I exempelvis Oman saknas policys för att skydda natur och miljö från industriutsläpp. I stället är det industri- och lobbygrupper som bestämmer vad som är värt att skydda och inte, förklarar Thabit Jacob.
I många delar av MENA-regionen tar dock invånarna i lokalsamhällena egna initiativ till klimatanpassning.
– I exempelvis Sudan har bönder börjat använda sig av nya varianter av grödor som är resistenta mot torka och de försöker undvika vattenintensiva jordbruksmetoder. I Libanon har bönder organiserat sig i kooperativ för att hjälpa varandra vid dåliga skördar. I de urbana delarna av Libanon har människor även integrerat klimatanpassad byggnadsteknik som takodlingar, säger Thabit Jacob.
Politiska riktlinjer saknas
Klimatförändringarna påverkar också människor olika beroende på social tillhörighet, etniskt ursprung, ålder och kön. Att det är de fattigaste som drabbas hårdast är känt sedan länge.
– Sårbarhet och marginalisering är hjärtefrågor när det kommer till klimaträttvisa. I samtalen visade det sig att flera länder i regionen inte har tillräckliga politiska riktlinjer för att hantera klimatrelaterade, lokala sårbarheter. Inte heller för hur klimatförändringar påverkar olika samhällsgrupper på olika sätt. Därför är det så viktigt att belysa det lokala perspektivet, för att förstå hur människors dagliga liv påverkas, säger Ghadeer Hussein.
I MENA-regionen finns flera civilsamhällesorganisationer och icke-statliga organisationer som ska ansvara för att förvalta ekonomiska bidrag och genomföra klimatrelaterade åtgärder. Vissa av forskarna på rundabordssamtalen är kritiska till om dessa verkligen utför sitt jobb.
– Vi diskuterade huruvida bidragen verkligen går till de behövande eller om de hamnar i organisationernas egna fickor. Är det så är det omöjligt att genomföra en rättvis klimatpolitik, säger Ghadeer Hussein.
Oljeproducenter bör ta större ansvar
Forskarna pratade också om fördelningsrättvisa. Fattigare, icke-oljeproducerande länder, är de som påverkas mest av klimatförändringarnas negativa effekter samtidigt som de har minst resurser till klimatanpassning.
– Obalansen mellan oljeproducerande länder och icke-oljeproducenter är för stor. Icke-oljeproducenter förlitar sig på OPEC för energi och bistånd och hamnar i ett beroendeläge där de saknar makt att driva egna klimatreformer. Oljeproducenterna exporterar främst till industriländer i väst, vilket signalerar ännu en global maktobalans, säger Thabit Jacob.
Text: Sara Bjurenvall
