Krig och död - Michael Azar tar sig an människans öde

– Kanske har det något med min far att göra, som på 1960-talet kom till Sverige från ett konfliktdrabbat Libanon. Men vem vet varför man får upp ögonen för det ena och inte det andra?

Att vara är att ärva, förklarar Michael Azar när jag frågar varför man ska läsa just idéhistoria. Vi befinner oss i hans arbetsrum på Bengt Lidnersgatan 7 som är fullt av böcker från tak till golv – till och med soffan är belamrad med bokhögar – men i ett hörn upptäcker jag också en gitarr.

– Orden vi använder, lagarna vi lever under, institutionerna vi är underkastade, frågorna vi brottas med – vad vi än gör tränger vi in i en historisk terräng som stakar ut våra möjligheter eller omöjligheter och ger oss vår bild av världen. Idéhistoria erbjuder speglar genom vilka människor kan se sig själva i ett skarpare och vidare ljus; och i bästa fall kan studierna vara ett botemedel mot den banala och fördummande narcissism vi alla då och då faller in i. Ämnet är så viktigt att det borde vara obligatoriskt i skolan, kanske redan på mellanstadiet.

Historiska kunskaper ger kritiska perspektiv

Historisk insikt osäkrar den mark vi står på, menar Michael Azar.

– Idéhistoria handlar inte bara om vad man tänkte och trodde förr utan också om vilka möjligheter som då fanns att uppfatta saker och ting annorlunda. Hur kunde slaveri vara så självklart under antiken, varför skulle kvinnan tiga i församlingen, hur kunde man tycka så när vi inte gör det idag? Historiska kunskaper gör det svårare för oss att tänka enkelt och ger kritiska perspektiv på alla föreställningar vi bär med oss, vare sig de handlar om humaniora, naturvetenskap, ekonomi eller något annat.

Idén om nationen är en sådan föreställning som det kan vara extra viktigt att få syn på när ultranationalistiska rörelser vinner framsteg lite varstans i Europa.

– Människan är en sårbar varelse. Hon vill bli sedd, älskad och dessutom gärna få bevis på detta i form av olika slags privilegier. I en orolig tid tenderar grupptillhörigheter att stärkas, i synnerhet sådana som framhåller att man är mer värd och ska ha större inflytande än andra. Det är den här typen av känslor som högerextrema rörelser lyckas utnyttja, eftersom de grupper de attraherar i nuläget inte upplever att det finns några bättre alternativ. Högerpopulismens framgångar är ju också ett resultat av att den klassiska liberalismen tycks ha allierat sig med globaliseringens vinnare, medan vänstern förefaller ha gett upp alla försök att förändra samhället i grunden. Det har öppnat portarna för den mycket enfaldiga och regressiva identitetsnarcissism som den ultranationalistiska högern lyfter fram som ett slags allomfattande lösning på livets svårigheter.

Kriget satte djupa spår också i oss barn

Michael Azar är född i Örebro men uppvuxen i Tynnered med en far som lämnat ett oroligt Libanon.

– Han var visserligen redan i Sverige när det långa inbördeskriget började på allvar 1975 men han upplevde det ändå in på huden eftersom hans far blev dödad och hela hans familj tvingades i exil; de flesta hamnade i Kanada. Kriget satte djupa spår också i oss barn, även om vi inte riktigt förstod det då trots att vi ofta satt framför TV:n och tittade på de fruktansvärda nyheterna från landet. Så sent som för några dagar sedan, då jag såg den libanesiska filmen Förolämpningen, kom jag att fundera på om det är min fars bakgrund som gör att jag, även när jag skriver om helt andra saker, alltid kommer in på frågor om krig och död.

Började läsa juridik

Eftersom både han själv och hans bröder Christian och Robert har disputerat i olika ämnen, skulle man kunna tro att Michael Azar kommer från en akademikerfamilj. Men han berättar att det inte fanns någon bokkultur att tala om i barndomshemmet.

– Det var egentligen bara vår mor som uppmuntrade oss att gå vidare med studierna. Och tack vare en och annan inspirerande lärare fick jag sedan upp ögonen för ämnen som historia, litteratur, filosofi och religion. Jag minns särskilt min första gymnasielärare i filosofi, Kjell Arne Martelius. Under vår första lektion fick eleverna skriva ner vad vi var absolut säkra på och sedan ägnade han resten av lektionen åt att smula sönder alla våra antaganden. Han lyckades väldigt väl och det tror jag har format mitt tänkande för alltid.

Efter gymnasiet började Michael Azar läsa juridik.

– Jag var nog mest intresserad av att förstå lagarnas ursprung och grunderna för deras legitimitetsanspråk, men jag insåg snart att jag hade kommit till fel ställe och hoppade därför istället på filosofi, idéhistoria och internationella relationer.

Skapade kulturtidskriften Glänta

1993 medverkade han i skapandet av kulturtidskriften Glänta. Sju år senare disputerade han på en avhandling om den franska debatten om Algerietkriget 1954–1962. Han hann också turnera runtom i Europa som sologitarrist i reggaebandet the Nazarenes och medverka i skapandet av Clandestino Institut, en kulturförening för olika sorters evenemang kring demokrati och postkoloniala teman.

För koloniala föreställningar hänger kvar, även inom kulturområdet.

– ”The past is never dead, it’s not even past”, förklarade den amerikanske författaren William Faulkner. Vi vill gärna tro att det finns skarpa brytpunkter i historien – och helst att vi själva representerar sådana – då vi lämnar det förflutna bakom oss till förmån för ett slags nollpunkt av ren rationalitet och autonomt tänkande. Men all min forskning visar hur det förflutna genomkorsar våra liv och kanske i synnerhet på de punkter då vi tror att det inte gör det. Därav också mitt intresse för det omedvetnas betydelse i våra liv och i vår historia som blottlägger de dunkla krafter som håller oss i sitt grepp.

Medverkar i debatten

Att lyfta fram ny sakkunskap och kritiska perspektiv på bärande samhällsfrågor är viktigt, menar Michael Azar. Därför medverkar han flitigt i den offentliga debatten, senast med artiklar i GP om Philip Roth, atombomben och Emmanuel Macron.
Men sedan ett tiotal år tillbaka skriver han även dramatik, som han också undervisar om på kursen Teaterstudier.

– Det började egentligen med att jag tackade ja till en beställning på en pjäs av en regissör som hört mig föreläsa vid några tillfällen. Det var en ynnest att få pröva detta underbara hantverk, som jag inte alls behärskade. Det resulterade i pjäsen Deadline som hösten 2008 sattes upp på Angereds teater. Två år senare hade min pjäs Jag är en annan premiär och den har sedan även spelats på ett tjugotal teatrar i Grekland. Nu skriver jag på ett tredje drama, Den andra scenen.

 

De döda går igen på de levandes ben

Platon och Aristoteles i all ära, men i den klassiska striden mellan filosofin och dikten värderar Michael Azar författare som Sofokles och Shakespeare minst lika högt.

– En skicklig dramatiker kan i ett enkelt replikskifte belysa lika mycket som det kan ta en filosof väldigt många sidor att komma fram till. Sofokles drama Kung Oidipus visar exempelvis hur ingen människa kan lära känna sig själv oberoende av andra, och det är en insikt som den akademiska filosofin inte förmått artikulera på allvar förrän ganska sent. Just nu undervisar jag om både Sofokles och Platon och till min förvåning måste jag nog säga att jag lär mig lika mycket om människans villkor och kunskapens grunder av Sofokles som av Platon. Sofokles är dessutom mer lyhörd för den tragiska dimensionen av människans villkor, något som är ett huvudtema i min nuvarande forskning.

Den gudomliga försynen, de blinda naturlagarna, generna, passionerna, produktionsförhållandena, tillfälligheternas spel, arvsynden – olika tänkare har genom tiderna betonat skilda ödesmakter för att beskriva människans predikament.

– Och just de grekiska tragöderna har en fantastisk förståelse för det sätt på vilket händelser i det förflutna med tiden återkommer för att hemsöka de levande i nuet – och sedan sitter vi där med arvets snara runt halsen. De döda går igen på de levandes ben. Vad min nya bok ska heta? Arbetsnamnet är Ödesfabriken. Från Adam och Eva till Atomåldern.

 

Intervjun med Michael Azar är publicerad i GU Journalen, nr 4 2018

TEXT: Eva Lundgren
BILD: Johan Wingborg