Låg utbildning och inkomst kopplat till svårare epilepsi
Personer med låg utbildning och inkomst har statistiskt sett större svårigheter vid epilepsi. De ligger oftare på sjukhus till följd av epilepsin, och har sämre tillgång till specialiserad vård av en neurolog. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet.
Epilepsi är en grupp diagnoser av störningar i hjärnan som ger återkommande epileptiska anfall. Anfallen kan bestå av exempelvis medvetandepåverkan, ryckningar i armar och ben eller andra neurologiska symtom, och orsakas av övergående elektriska urladdningar i hjärnans nervceller.
Epilepsi förekommer självständigt eller som symtom vid andra sjukdomar eller syndrom. Den kan vara medfödd eller uppstå efter exempelvis stroke, tumör eller svår infektion i hjärnan. Många gånger kan orsaken inte påvisas.
De flesta med epilepsi blir anfallsfria inom några år med epilepsiläkemedel och lever normala liv, men en tredjedel har trots läkemedelsbehandling fortsatta anfall. Detta kan påverka i stort sett alla aspekter av livet: arbetsliv, privatliv, relationer, bilkörningsförmåga med mera.
Ojämlikheter i mående och vård
Bakom den aktuella avhandlingen står Klara Andersson, disputerad vid Institutionen för vårdvetenskap och hälsa, Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och ST-läkare i neurologi på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Hon har studerat stigma vid epilepsi, som kan innebära att människor stämplas, diskrimineras och förlorar social status på grund av diagnosen, i både arbetsliv och relationer. Detta kan leda till sämre psykisk hälsa och i värsta fall hindra människor från att söka vård.
Socioekonomiska faktorer har också studerats, utifrån data från nationella register, självrapporteringsenkäter, individuella intervjuer och fokusgruppsintervjuer. Resultaten omfattar därmed både befolkningsnivå och kvalitativ individuell erfarenhetsnivå.
– Vi fann att personer med lägre utbildnings- och inkomstnivå statistiskt sett har svårare epilepsi, och samtidigt i lägre grad har tillgång till neurolog. Det tyder på en socioekonomisk ojämlikhet i svensk epilepsisjukvård, säger Klara Andersson.
Psykisk ohälsa kan spela in
Även utlandsfödda skattade högre nivåer av stigma jämfört med svenskfödda vid epilepsi, trots att det inte fanns någon signifikant skillnad i anfallsfrekvens mellan grupperna. Skillnaderna försvann dock efter justering för skattning av psykisk hälsa och ångestsymtom.
– Det indikerar att det kan finnas skillnad i samsjuklighet i psykisk ohälsa bland svensk- och utlandsfödda personer med epilepsi, vilket vi behöver bli bättre på att upptäcka och behandla vid kliniska uppföljningar, säger Klara Andersson.
Medicinsk behandling av epilepsianfall är den naturliga utgångspunkten i epilepsivård men även sociala aspekter av epilepsi behöver beaktas för framgångsrika behandlingsresultat, visar avhandlingen. Klara Andersson betonar vikten av ett individuellt förhållningssätt som tar hänsyn till patienternas sociala förhållanden.
– Sociala barriärer, stigma och komplexa medicinska situationer ökar behovet av specialiserad epilepsivård. Ett multidisciplinärt team som underlättar kommunikation, utbildning, psykologiskt stöd och samarbete med externa parter är avgörande för att stödja utsatta personer med epilepsi, avslutar hon.