"Plattformen kommer att li som en multimediabok", säger Astrid von Rosen och Johan Åhlfeldt.
Det var under de radikala 1960- och 1970-talen som de alternativa grupperna och scenerna började blomma i Göteborg. Det handlade bland annat om experimentell, genreöverskridande teater, uppsättningar för barn, samt om föreställningar för och av migranter, arbetare, studenter och queera – för att inte tala om barfota jazzdans vars utmanande kroppar signalerade frihet.
– Grupperna hade stor tilltro till konstens förändrande kraft. Det kunde handla om det mesta från politisk teater till dans och om uppträdanden på en mängd olika scener, bland annat i skolor, på pensionärshem och i Lillhagens sjukhus, berättar Astrid von Rosen, som tillsammans med Cecilia Lindhé leder projektet.
Mer dans
Nationalteatern och Patraskteatern hör till de mer kända grupperna, men kulturlivet innehöll mycket mer än så. Inte minst fanns mer dans än vad som hittills har uppmärksammats, som Marchant Dance Theatre, ledd av den svarte koreografen Claude Marchant. En del grupper samarbetade med de etablerade scenerna, andra tog starkt avstånd från institutionerna, många hade ett politiskt syfte, men det fanns också de som inte alls ville förknippas med något budskap överhuvudtaget.
– När det gäller institutionsteatrarna inns relativt mycket forskning, vilket förstås beror på att repertoar, program, medverkade artister och liknande finns ordentligt dokumenterat. Men den brokiga mängden av fria grupper och konstellationer är svårare att komma åt. Det mesta av den forskning som ändå finns handlar om grupper i Stockholm medan Göteborgs fria kulturliv är ganska ouppmärksammat. Ibland händer det dock att grupperna skriver sin egen historia som Nationalboken: den enda sanna skrönan om Nationalteatern som kom förra året, påpekar Astrid von Rosen.
–Vi kan få kunskap genom att intervjua och ta del av enskilda personers arkivmaterial, som bilder eller kanske filmer från olika uppsättningar. Men det är inte alltid säkert att de som en gång var med kommer ihåg exakt när eller var en viss föreställning ägde rum eller hur diskussionen gick i pressen.
Använder arkivmaterial
En viktig del av projektet är därför att använda det arkivmaterial som finns exempelvis på Göteborgs stadsmuseum, Universitetsbiblioteket, Kungliga biblioteket och i Riksarkivet, förklarar Johan Åhlfeldt, forskningsingenjör vid Centrum för digital humaniora.
– Men i projektet ingår också ett stort arbete med att digitalisera fem dagstidningar från Göteborg åren 1965–2000. I det här projektet är vi intresserade av annonser, recensioner, artiklar och foton från de olika fria uppsättningarna. Eftersom tidningarna digitaliseras i sin helhet, vilket innebär cirka 1,8 miljoner sidor, öppnar arbetet förstås upp för en mängd helt andra sorters forskning, som på något sätt har med Göteborg att göra.
Projektets resultat och data kommer också att göras öppet tillgängligt på ett helt nytt sätt via en digital plattform.
– Vi kommer att använda så kallad GIS, geografisk informationsteknik, för att samla in och analysera data, berättar Johan Åhlfeldt. Det innebär att väven av forskningsresultat kommer att presenteras med hjälp av kartor i både tid och rum. På så sätt kan man följa en grupps eller en enskild persons karriär, eller undersöka vad som hände på exempelvis Frölunda Kulturhus ett visst år. Plattformen kommer att bli en kombination av interaktiv publikation och kunskapsteoretiskt forskningsverktyg, berättar Astrid von Rosen.
– Vi kommer att skriva våra analytiska texter och arbeta tillsammans med personer som var med i olika grupper. Projektet är forskardrivet och sker i samarbete med kulturarvsinstitutionerna, påpekar Johan Åhlfeldt.
– Att använda nya informationsteknologier för att arbeta med ett så stort och spretigt material kan kanske dessutom inspirera andra och leda till helt nya forskningsfrågor.
Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen nr 3 2019
Text: Eva Lundgren
Foto: Johan Wingborg