Många fynd av brännande havssnöre i Bohuslän
Vinterbadare varnas för det trassliga havssnöret och i Norge har det orsakat stora problem i laxodlingar. Det upp till 30 meter långa, brännande nässeldjuret har väckt stor uppmärksamhet efter att Christin Appelqvist, marinbiolog på Tjärnö marina laboratorium, stötte på arten vid en brygga. Sedan dess har många fynd rapporterats in från allmänheten.
Varför dyker det trassliga havssnöret upp just nu?
– Det är svårt att svara på. Det är en inhemsk art som trivs när det är kallt, men det är ovanligt att den dyker upp i den här omfattningen. Första gången det rapporterades något liknande var 1997 och vi vet att arten ökat längs norska atlantkusten under de senaste åren. Men det var första gången jag såg den med egna ögon. Den var väldigt vacker och hela sju meter lång. Och så brände jag mig på den.
Hur kändes det?
– Lite värre än en brännmanet och smärtan satt i under något dygn. Men den är egentligen inte farlig för människor, däremot för fiskar. De får brännskador som blir infekterade, eller så kleggar havssnöret igen gälarna på fisken så att den inte kan ta upp syre. I förra veckan fick tusentals laxar sätta livet till efter att arten kommit in i fiskodlingar i Nordnorge.
I media har den beskrivits som en lång självlysande fjäderboa, men vad är det egentligen för ett slags djur?
– Arten tillhör en grupp som heter sifonoforer, eller rörmaneter. Till skillnad från en brännmanet, som är en enda individ, består dessa av många genetiskt identiska individer som bildar liksom ett litet tåg, eller koloni som vi kallar det. Delar av kolonin simmar, andra plockar upp mat, och ytterligare andra producerar könsceller. Så de har en gemensam sträng men olika uppgifter. De växer genom att bilda fler individer i samma kedja, och kan när som helst knoppa av sig och bilda nya kolonier. Dessutom har de en förmåga att sända ut ljus, precis som mareld, men vad det fyller för funktion vet man inte. Överhuvudtaget finns det väldigt lite kunskap om arten och det finns inga vetenskapliga data som kan ge svar på varför den verkar ha blivit vanligare.
Om du får gissa?
– Då skulle klimatförändringarna kunna vara en bidragande orsak. Många forskare anser att de här ”gelédjuren” är vinnarna i ett surare hav och att det är sjöpungar och maneter som tar över. Eftersom de inte har något kalkskelett missgynnas de inte av ett lågt PH-värde. Det skulle också kunna hänga ihop med fisket och att det finns mindre fisk som äter plankton och konkurrerar om födan. Men det är förstås spekulationer.
Kommer du att följa upp fynden på något sätt?
– Vi får se hur det utvecklar sig och jag vill väldigt gärna att folk hör av sig till mig om man hittar fler, så att vi kan få en bättre bild av förekomsten. Hittills har det kommit in rapporter om arten från Strömstad till Lysekil men eftersom vi inte vet vilka salthalter arten klarar av är det omöjligt att säga hur långt söderut den kan ta sig. Det beror också på havsströmmar och hur vädersystemen rör sig.
Själv tog jag med en bit av den jag hittade, så nu har jag en liten koloni i ett manetakvarium här på Tjärnö som jag försöker hålla vid liv och följa.
Verkar den trivas?
– Javisst, nu har den varit här en vecka och den verkar må bra. Den ringlar ihop sig och sträcker ut sig och är väldigt fin att titta på. Och möjligen har den redan blivit lite längre.
Text: Per Adolfsson
