Under antiken ansågs det ovärdigt att skratta så att man förlorade kontrollen. Senare slappnade vi människor av och insåg att vi själva är ganska skrattretande. I vår ger teologiprofessor Ola Sigurdson ut tre böcker om humorns historia och filosofi (ja, det var kul att skriva dem).
En gång för länge sedan slogs Ola Sigurdson av att humor inte bara är något ytligt, utan tvärtom säger det något om vad det är att vara människa.
– Därför har jag velat undersöka: vad är relationen mellan att vara människa och att ha roligt? Vad finns det för koppling däremellan? säger Ola Sigurdson, professor i teologi vid Göteborgs universitet.
Lade upp ambitiös plan
När han började forska om humor var intentionen att skriva något litet och snabbt. Ganska snart insåg han att det mesta som fanns skrivet på området var grunt och anekdotiskt, det saknade analys och sammanhang.
– Då lade jag upp en lite mer ambitiös plan. Det hela rullade på kan man säga, vilket innebär att det blev tre böcker: två historiska volymer och en filosofisk.
Människan i sig är skrattretande
Arbetet tog tio år. De två första böckerna ger en historisk överblick över människans relation till humor med start i antiken. Den tidens syn på humor utgick ifrån Aristoteles, som menade att det var viktigt att inte tappa kontrollen, att inte tappa ansiktet eller bli skrattad åt.
– Det gällde att hålla på sin värdighet. Tack vare inflytandet av en annan syn på människan – som faktiskt har bibliska rötter – insåg man så småningom under renässansen att människan i sig är skrattretande och kan tappa kontrollen.
Humor kan också håna
Den synen på humor lever kvar än i dag. Men all humor är inte nödvändigtvis något bra, menar Ola Sigurdson. Människan har också alltid använt humor till att håna och trycka ner andra.
I dagens debattklimat är det till och med vanligt att försöka visa sin egen överlägsenhet genom att beskylla andra för humorlöshet.
– Man säger ”Muslimer har ingen humor” eller ”Kvinnor har ingen humor” – bara för att de här grupperna inte tycker att det är roligt med skämt om muslimer eller blondiner. Svaret blir då ofta ”Det är bara på skoj, fattar du inte det?” – då kan man säga något utan att behöva stå för det. Det används flitigt.
Prutthumor och fräckisar försvinner aldrig
Ola Sigurdson menar att vad vi skrattar åt är beroende av till exempel kultur, genus och andra sammanhang, men att det verkar finnas några områden som är gemensamma och tycks konstanta.
– Humor existerar någonstans på gränsen mellan det kontrollerbara och det okontrollerbara, så allt som har med mänsklig ambivalens att göra har nog alltid varit lustigt. Prutthumor finns med genom tiderna, har jag märkt! Annat som stannar kvar är fräckisar – det finns en samling vitsar från 200-talet som inte är helt rumsrena – och att man vänder på högt och lågt i olika slags hierarkier.
Historia, teologi och filosofi
Ola Sigurdsons böcker om humor väver ihop historia, teologi och filosofi, och han tror att de flesta som är intresserade av de ämnena kan få ut något av dem. Själv har han lärt sig mycket när han har skrivit dem.
– Det har varit otroligt stimulerande. Att det blev 1 400 sidor är inte för att ”det här var ett smutsigt jobb men någon måste göra det”, utan det var ju för att det var kul.
Text: Elin Widfeldt
Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens volym 1, 2 och 3
Utgåvan består av tre volymer: de två första ger historisk överblick över människans koppling till humor. Den första av dem handlar om antiken till renässansen, den andra om tysk romantik, en period där filosofer och andra tänkare på ett särskilt intensivt sätt funderade på relationen mellan humor och människans väsen. Den tredje boken är en mer teoretisk-filosofisk volym som handlar om vilket slags väsen en människa måste vara för att uppfatta någonting som roligt.
Böckerna ges ut i april 2021 och heter:
Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens. Vol. 1: Antiken till renässansen
Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens. Vol. 2: Tysk romantik
Gudomliga komedier: Humor, subjektivitet, transcendens. Vol. 3: Kritik av den existentiella humorn