Masterprogrammet Kritiska studier undersöker vår samtid och vår historia

Joann Lindskog började först läsa ett program för kultur- och samhällsanalys och funderade på att bli socionom. Men det kändes inte rätt.

– Jag upptäckte efterhand att mitt stora intresse var att få hålla på med teorier, det var alltid där jag fastnade och ville skriva mer om och tänka kring. Då förstod jag att det nog var idéhistoria jag ville hålla på med, säger Joann Lindskog.

Nästan eufori

Hon började läsa idé- och lärdomshistoria, ett ämne där man studerar idéer och tänkare genom tiderna, världs- och människobilder, tankar om människor, samhällen och kultur. Det var kärlek vid första ögonkastet, menar Joann Lindskog.

– Det var eufori, nästan. Jag kan fortfarande bli extatisk när jag läser en text som jag inte riktigt förstår, det är som att ha en dörr lite på glänt och bara ana sig till vad den handlar om. Just det ögonblicket när man står och famlar efter något är väldigt spännande.

Fascineras av människor som gör motstånd

Hennes huvudsakliga intresse ligger i politisk idéhistoria, framförallt marxistisk teori. Människor som gör motstånd har länge fascinerat henne, och när hon skriver uppsatser och andra texter handlar det ofta om just motstånd.

– Det har nog alltid funnits med, ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av frågor kring rättvisa och frihet och vad dessa begrepp innebär, och inom vilka specifika sammanhang som förändring av förtryck och marginalisering är möjlig.

Kritiska studier - ett undersökande program

I dag läser Joann Lindskog Kritiska studier, ett masterprogram som går att läsa med inriktning idé- och lärdomshistoria, litteraturvetenskap eller teaterstudier. Hon beskriver det som ett undersökande program – studenterna undersöker vad humaniora innebär i relation till vår samtid och vår historiska kontext.

– När jag läste idéhistoria fick jag nys om Kritiska studier, att det fanns möjlighet att ta en master i idéhistoria inom ett program. Jag kände att det var perfekt. Vi får både läsa kurser som är kopplade till programmet och komponera ihop kurser utifrån eget intresse.

– Det är ett helt fantastiskt program! Jag trivs jättebra, både med upplägget och med att vi som studenter har möjlighet att kunna påverka kursernas utbud.

Texterna öppna för tolkningar

Studenterna har ofta seminarier eller föreläsningar inom sina kurser två-tre dagar i veckan, däremellan sitter de hemma och läser kurslitteratur och andra texter på egen hand, eller skriver.

– Det är när vi kommer hit som det händer något. Då inser man "jaha, det gick att läsa texten på det sättet också" – vi ser att en text inte är fast utan är öppen för olika tolkningar. Och vad gör det med oss som förhåller oss till den?

Författare, forskare och kritiker bjuds in

En fast punkt i utbildningen är Seminariet för kritiska studier, där alla studenter från programmet samlas ett antal torsdagar varje termin. Dit bjuds författare, forskare och kritiker in – hittills har Mara Lee, Patricia Lorenzoni, Sven-Eric Liedman, Carl Michael Edenborg och Edda Manga varit några av gästerna.

Förra våren kom författaren och kritikern Athena Farrokhzad och pratade om Joann Lindskogs favoritämne – motstånd, hur poesi kan vara ett uttryck för motstånd.

– På Seminariet för kritiska studier är vi studenter väldigt delaktiga och bjuder in gäster som pratar om intressanta saker som de har forskat eller skrivit om, eller är aktiva inom. Lärarna är väldigt engagerade, och det är en bra dynamik mellan studenter och lärare. Det är en spännande mötesplats inom programmet.

Har redan deltagit på konferens

Joann Lindskog ser på sin utbildning på två sätt – dels utvecklas hon rent personligen, hon tycker att hon får nya verktyg för att kunna förhålla sig till och verka i sin omvärld på ett mer nyanserat sätt, dels är den ett karriärsteg. Målet är att doktorera i idéhistoria, helst i Göteborg.

Hon har faktiskt redan hunnit hålla en presentation på en konferens: där pratade hon om den postkoloniala teoretikern Gayatri Spivak och hennes begrepp om strategisk essentialism. Publiken bestod av såväl professorer som andra studenter.

– Det var väldigt nervöst, både innan och när jag kom in i salen. Men det var väldigt, väldigt roligt, och givande. Jag kände mig välkomnad av alla. Och när jag stod där framme och skulle presentera mitt arbete inföll ett slags lugn, en känsla av att jag ju kan det här, att det är det jag vill hålla på med. Jag hoppas att möjligheten dyker upp igen!

Bilderna är tagna av Johan Wingborg.

Fotnot: artikeln skrevs 2017.