Medicine doktorsexamen - Carl Delfin

Disinhibition — en nedsatt förmåga att hämma impulser — är starkt kopplad till olika antisociala och kriminella beteenden. Ökad kunskap om specifika neurobiologiska och beteendemässiga korrelat till disinhibitonär nödvändig för att möjliggöra individanpassad vård och behandling, samt för fortsatt utveckling av innovativa diagnostiska ramverk. I den här avhandlingen undersöks
(1) förekomsten av olika former av maladaptiva beteenden präglade av disinhibition

(2) kopplingen mellan maladaptiva beteenden präglade av disinhibition och neurokognitiva funktioner 

(3) hjärnans struktur och funktion 

(4) huruvida olika beteendemässiga och neurobiologiska variabler kopplade till disinhibition kan användas för att förbättra träffsäkerheten i bedömningar om risken för återfall i brott.

Avhandlingen omfattar fyra delstudier, där deltagare rekryterades bland kriminalvårdsklienter, rättspsykiatriska patienter, samt bland unga vuxna i den allmänna befolkningen. Varje enskild studie använde en bred uppsättning av olika metoder, till exempel klinisk bedömning, självrapportering, journalgranskning och registerdata, men också neurokognitiva test av impulskontrollförmåga samt olika sätt att undersöka hjärnans struktur och funktion, exempelvis elektroencefalografi och strukturell hjärnavbildning. Förekomsten av maladaptiva beteenden präglade av disinhibition var likartad med, och i vissa avseenden även högre än vad som framkommit i tidigare nationella och internationella studier. Olika maladaptiva beteenden präglade av disinhibition var kopplade till nedsatt neurokognitiv funktion, främst i form av impulsiv planering och problemlösning samt nedsatt förmåga till responsinhibering. Kopplingar framkom även till neurobiologiska förändringar i hjärnregioner involverade i övervakning och utvärdering av beteende, impulskontroll, arbetsminne, och uppmärksamhet. Slutligen visade sig en kombination av beteendemässiga och neurobiologiska mått kopplade till disinhibition avsevärt förbättra träffsäkerheten gällande sannolikheten att återfalla i brott.
Avhandlingen bidrar med nya data till ett fält med knapphändig forskningslitteratur, och understryker vikten av disinhibition som ett kliniskt användbart begrepp. Maladaptiva beteenden präglade av disinhibition bör uppmärksammas i större utsträckning än vad som görs i dagsläget, både i forensiska sammanhang och bland unga vuxna i den allmänna befolkningen. Avhandlingens resultat kan användas som underlag för fortsatt utveckling av nya diagnostiska ramverk och för framtida studier om individanpassad vård och behandling, baserat på kunskap om förändringar i hjärnans struktur och funktion.