Metoo, som samlade över 100 000 kvinnor i Sverige i 78 olika upprop, fick mycket stor uppmärksamhet i svenska medier. Det som startade som ett internetfenomen och hashtag-aktivism, fick snabbt genomslag i traditionella nyhetsmedier. Ledande dagstidningar var snabba med att publicera uppropen som formulerades inom en rad olika branscher, till exempel #tystnadtagning, #timeout, #medvilken rätt, #underytan och #deadline.
– Mediernas rapportering har pekats ut som avgörande för att rörelsen kunde nå ut så brett och få ett särskilt starkt fäste i Sverige. Medierna här rapporterade mer om metoo än i andra nordiska länder, berättar Malin Sveningsson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMG), Göteborgs universitet.
Hon är en av tre redaktörer bakom Maktordningar och motstånd, en antologi med ett tvärvetenskapligt forskarperspektiv på metoo i Sverige. Antologin är en del av ett fyraårigt forskningsprojekt, #Metoo-aktivism i Sverige.
Så rapporterade medierna
Boken ger bland annat en överblick av den svenska nyhetsrapporteringen och hur den förändrades över tid, liksom ett antal fallstudier från olika branscher. Den inleds med en innehållsanalys av svenska tidningars rapportering och ett särskilt kapitel ägnas åt övergrepp inom journalistkåren.
Sammanlagt publicerade svenska nyhetsmedier över 77 000 artiklar om metoo under 2017 och 2018, enligt sökning i mediearkivet Retriever. I forskningsprojektet valdes cirka tusen artiklar ut från sex av landets stora dags- och kvällstidningar under tiden 17 oktober-31 december 2017, som var den period då det publicerades flest artiklar om rörelsen.
– Huvuddelen av dem var positiva rörelsen till skillnad från i många andra länder, berättar Malin Sveningsson. Mycket få ifrågasatte eller kritiserade metoo och de kvinnor som talade ut.
Hon menar att initiativtagarnas val att inte presentera sig som feministiska, kan ha bidragit till att medierna kom att rapportera om metoo mer som en fråga om arbetsmiljö och lika rättigheter, i stället för som en kvinnorörelse. Medierna beskrev i de allra flesta fall också innehållet i uppropen som ett viktigt strukturellt problem, snarare än som individuella vittnesmål och anklagelser, även om detta också förekom, framför allt i början. Inramningen av sexuella trakasserier som arbetsmiljöproblem kan enligt forskarna bero på att Sverige har en lång tradition av socialdemokratiska regeringar och starka fackliga rörelser ihop med en bred konsensus om vikten av jämställdhet.
Pressetiken kontra sakfrågan
Allt eftersom tiden gick förändrades emellertid rapporteringen i nyhetsmedierna. Den blev betydligt mer kritisk och handlade framförallt om pressetik – var det rätt eller fel att publicera namn på påstådda förövare?
– Överträdelserna av de pressetiska reglerna är självklart mycket allvarligt, men det finns en risk att de överskuggar frågan om sexuellt våld, säger Malin Sveningsson. Så här i efterhand kan man få intryck av att medierapporteringen helt dominerades av uthängningar, men vår analys visar att tidningarnas bevakning var betydligt mer mångfacetterad än så.
Journalistkåren, som ägnas ett eget kapitel i boken, hade sitt eget metoo-upprop: #deadline, vilket fler än 4 000 personer skrev under.
– Inom journalistkåren finns många yngre kvinnor och ett gammalt ideal som fortfarande lever kvar av en manlig skjutstjärnsjournalist. Det finns flera faktorer som gör journalister extra utsatta och sårbara, där ålder och anställningsform verkar vara särskilt viktiga, säger Malin Sveningsson och citerar texten i journalistuppropet:
”Många journalister har otrygga anställningar. Åtskilliga redaktioner har satt i system att lasa ut vikarier och inrätta tillfälliga projektanställningar. Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån riskerar att straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat. Det räcker att man ser det hända en enda gång för att inse att det är bättre att hålla tyst”.
Tystnaden bröts
Forskarna har intervjuat flera av dem som var engagerade i uppropet. I intervjuerna beskrivs hur debatten om pressetik ledde till diskussioner på redaktionerna och en rädsla för att publicera fler sådana berättelser. En av intervjupersonerna beskriver hur det smittade av sig också på det interna förändringsarbetet inom mediebranschen, där man upplevde att ”fällningarna lade sig som en ’våt filt’ över branschen och gjorde det svårare att arbeta mot sexuella trakasserier”.
Även om det i intervjuerna framkommer en besvikelse över att det inte hänt så mycket efter uppropet och att det rentav kan ha skett en backlash på vissa håll, betonar flera att metoo ledde till att tystnadskulturen bröts på flera redaktioner. Så här uttrycker en av dem förändringen:
”Jag tycker att jag märker någon slags attityd, att det räcker typ med en blick för alla bara ’Ja, just det. Det är inte okej’, typ. Ja, men du vet, så här, det behövs inte mobiliseras en massa kraft för att säga ’Nu är det här inte okej”.
Malin Sveningsson, som hoppas att boken Maktordningar och motstånd ska bidra till ökad kunskap om riskfaktorer för förtryck, och möjliga strategier för att minska dessa, skulle gärna se mer forskning om journalistbranschen och de uttryck som sexuella trakasserier tar.
Text: Cajsa Malmström
