Ny forskning ska synliggöra rektorers känslomässiga arbete

   – När vi pratar om rektorers uppdrag och förutsättningar så är det ofta med fokus på organisatoriska faktorer. Men det finns också ett känslomässigt arbete som rektorer utför varje dag och som vi menar behöver uppmärksammas. 

Det säger Lill Langelotz, docent i pedagogiskt arbete och ansvarig för det nystartade projektet ”Rektorers emotionsarbete i utmanande tider”. Med sig har hon Göteborgskollegan Åsa Hirsh, docent i pedagogik samt Anette Forssten Seiser, docent i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet. Tillsammans har de många års erfarenhet av att utbilda och forska om utbildningsledare. 

”Nu tar jag på mig rektorskavajen”

Begreppet emotionsarbete (emotional labour) myntades av sociologen Arlie Russell Hochschild i början av 1980-talet för att beskriva hur vissa yrkesgrupper behöver reglera sina känslor på jobbet för att möta arbetsgivarens krav. En flygvärdinna förväntas till exempel le även mot otrevliga passagerare. På motsvarande sätt förväntas en rektor behålla lugnet även under extrem press. 

  – Det finns ju uttryck som "Nu tar jag på mig rektorskavajen", som syftar på att man lämnar känslorna bakom sig för att vara professionell. Men vi menar att emotionsarbete är en viktig del i att vara professionell, säger Anette Forssten Seiser. 

Hon påpekar att rektorsuppdraget har genomgått stora förändringar under de senaste decennierna. Från att ha haft en tydligt akademisk tyngdpunkt så har rektors roll sedan slutet av sjuttiotalet kommit att handla alltmer om att verkställa demokratiskt fattade beslut. Det har i sin tur inneburit att den känslomässiga arbetsbördan har ökat, inte minst för rektorer som jobbar i utsatta områden. När hot och våld förkommer innanför och utanför skolans väggar väcks starka känslor hos elever, vårdnadshavare och medarbetare. Det gör ”rektorskavajen” extra tung att bära.  

Rektorer en förbisedd grupp

Att behöva hantera andras känslor och samtidigt skjuta undan sina egna är ett naturligt inslag i flera yrken. Åsa Hirsh pekar på att medvetenheten om vad extrema händelser på jobbet framkallar hos en individ har ökat inom flera sektorer. Krisstöd i form av metahandledning och debriefing erbjuds exempelvis socialarbetare och poliser som varit med om något exceptionellt. 

  – Men detta finns det väldigt lite av i skolans värld. Det tas för givet att du som rektor ska kunna lugna oroade medarbetare eller vårdnadshavare, även om du är jätteskrämd själv. Och det skådespeleriet riskerar att leda till utbrändhet om du hela tiden måste utföra det, utan att själv få möjlighet att hantera det du känner, säger hon. 

Ett projekt som vill förändra

Ohälsotalen är höga hos Sveriges grundskolerektorer och åtta av tio byter arbetsplats inom fem år. Att synliggöra emotionsarbetet som rektorsrollen kräver kan vara en nyckel till att vända trenden, tror forskargruppen. Inom ramen för projektet planerar de att hålla workshops med skolhuvudmän, myndighetsrepresentanter, fackförbund och andra nyckelaktörer i skolans värld. Syftet är att gemensamt se på hur stor del av rektorers arbete som kan karaktäriseras som emotionsarbete och hur detta kan omhändertas på ett bättre sätt. Lill Langelotz förklarar:

  – Potentiellt finns det mycket som skolhuvudmän och andra kan göra för att stödja rektorerna. Ett första steg är att lägga den här typen av yrkeskunnande på bordet, så att den inte bara tas för given. Genom det hoppas vi kunna lägga grunden för en positiv förändring, inte bara på policynivå utan också i praktiken. 

Text: Kristina Modigh