På HDK-Valand blev kameran Åsas sätt att tänka
Åsa Båve har drivit filmkollektiv, tagit kandidatexamen i foto och arbetar just nu med skulptur. Men oavsett konstart är kameran hennes verktyg. Tre år efter examen på HDK-Valand har hon ateljé i Klippan, fått flera stipendier och byggt upp en vardag som konstnär.
På översta våningen i ett hus som en gång var Sockerbruk ligger Åsa Båves ateljé. Det är flera meter upp till taknocken och på ett bord vid fönstret ligger skulpterade händer med former som är både sköra och vassa. Åsa blandar ner färg i en hink med tvålmassa och berättar att hon använder tvål som material i sitt senaste projekt.
− Jag håller på att utforska en tematik kring vård och omsorg som jag ofta kommer tillbaka till. Det handlar om det omätbara i omsorgen, det som bygger på mellanmänskliga relationer, och dess förhållande till vårdens allmänna fokus på tid och ständiga strävan att mäta allt.
Film eller fri konst blev istället foto
Hon arbetar med skulpturer där olika vårdmaterial spelar en roll. Skulpturer är en relativ ny passionen i Åsas liv. Hennes främsta verktyg har alltid varit kameran och för två år sedan tog hon en kandidatexamen i foto vid HDK-Valand.
− Under utbildningen hittade jag mitt förhållande till kameran och oavsett om jag skulpterar eller gör något annat är den en del av mitt sätt att tänka, säger hon.
Inriktningen på foto var dock inte hennes ursprungliga plan när hon började söka utbildningar. Med en bakgrund i ett filmkollektiv och ett projektår på Göteborgs konstskolas konstnärliga idégestaltning var hennes fokus att komma in på en utbildning med inriktning på film eller fri konst. Men under en period med många ansökningar ändrades hennes riktning.
− I ansökningssamtalen till fri konst fick jag höra att jag borde söka film och vid ansökningarna till film fick jag höra att jag borde söka fri konst. De fick mig att fundera. Till slut landade jag i att foto ligger någonstans mittemellan. Jag gjorde ett sista försök och kom in.
Som frilansande konstnär krävs planering
Idag är det snart tre år sedan Åsa gick ut från HDK-Valand och under den tiden har hon format en tillvaro som konstnär. Hon har beviljats flera stipendier och åkt på konstnärsresidens till Island. Ett deltidsjobb som filmlärare på en folkhögskola skapar ekonomisk stabilitet.
Men den kanske viktigaste pusselbiten för att få vardagen som konstnär att fungera menar hon är att planera sin tid och skapa en arbetsstruktur som utgår ifrån såväl administrativa som konstnärliga och personliga behov.
− För att få ihop livet som frilansande konstnär tror jag man behöver ta reda på hur man själv fungerar och planera därefter. Så att ork, lust och pengar räcker. Till exempel ger mitt lärarjobb inspiration snarare än att ta energi och jag avsätter tid att söka stipendier, maila och bokföra på förmiddagarna, för att skapa sammanhållande och längre perioder i ateljén på eftermiddagarna, då jag arbetar som bäst.
Tillvaron som konstnär är något som Åsa önskar att utbildningen på HDK-Valand gett en bättre förberedelse inför. Samtidigt uppskattar hon möjligheten hon fick till fördjupning.
− Det var fantastiskt att få en frizon i tre år där jag inte behövde tänka på de ansvar som hör till det vanliga livet och bara kunde fokusera på mitt skapande. Upplägget där teori och praktik varvades lärde mig att göra research, hitta referenser och formade mitt sätt att jobba på. Jag lärde mig också att formulera mig kring min konst, vilket jag har användning för när jag söker stipendier.
Utbildningen blev en lyckoträff
I det gamla Sockerbruket rör Åsa i tvålbunken. Innehållet börjar få samma nyans som en sockerkaksmet. I ateljén finns sju arbetsplatser, en studioyta och fikarum. Kontakten med de andra konstnärerna, som hon delar ateljén med, är viktig för henne. Hon kan sakna sin tid i filmkollektivet och uppskattar det nära idéutbytet med andra.
− Det har varit en resa att lära sig att jobba själv. Nu njuter jag av att kunna arbeta ordlöst och testa saker utan att vara helt färdig i tanken. Det går att vara mer sårbar i processen när man inte behöver ta ansvar för andra i en grupp.
Åsa trivs i sin ateljé och berättar att hon är på en bra plats. Inte bara fysiskt. Det som var lite av en chansning − inriktning på foto − visade sig vara helt rätt. Under tiden på HDK-Valand upptäckte hon att fotots specifika egenskaper matchar de frågeställningar som alltid fångat hennes intresse.
− Fotots förmåga att frysa ett ögonblick, att lyfta en situation ur sin kontext och föra den till en annan plats, att kunna arbeta med tid på olika sätt – det kommer aldrig att sluta fascinera mig. Det är allt.
Text: Åsa Rehnström
