Protester från socialarbetare stärkte ensamkommandes rättigheter

– Protesterna stärkte de ensamkommandes position och innebar en liten väg framåt för åtminstone en del ungdomar. Framförallt visar protesterna på en konflikt som finns i uppdraget som socialarbetare. Var ska lojaliteten ligga - hos klienterna eller hos myndigheten? säger Baharan Kazemi, doktor i socialt arbete, som i sitt avhandlingsarbete undersökt svensk lagstiftning för ensamkommande barn och unga.

Bild

I hennes studier framkommer att det som ofta benämns som ett skifte i migrationspolitiken 2015 kan förstås som en fortsättning på en mer restriktiv migrationspolitik som går längre tillbaka än så. I tidigare svenska reformer antogs dessa barn vara mer utsatta än andra barn i samhället. De ansågs också vara i behov av mer stöd och insatser än andra barn. Efter ökningen i flyktinginvandring 2015 kom reformer som innebar en successiv förskjutning av ansvar.

– Efter 2015 beskrivs ensamkommande barn och unga i svensk lagstiftning i högre grad som ett problem och en risk. De beskrivs också som självständiga och resursstarka individer som är i behov av mindre vård och stöd jämfört med andra barn i samhällets vård, säger Baharan Kazemi.

Reformerna 2015 sammanföll med den nya lagstiftningen om åldersbedömningar tidigt i asylprocessen och förändringar i Lagen om mottagande av asylsökande (LMA). Plötsligt gick tusentals barn och unga från att ha rättigheter i egenskap av barn placerade av socialtjänsten – till att ha nästan inga rättigheter alls i egenskap av vuxna som nekats asyl. 

Genom nya sociala rörelser gavs ensamkommande barn och unga en röst. En rad olika handlingar - som till exempel skapandet av informella familjehem och att ungdomar valde att stanna kvar i Sverige trots utvisningsbeslut – bidrog till att de började ses som personer med rättigheter. Efter protester från socialarbetare och andra välfärdsyrken tillsammans med de asylsökande själva, kom till exempel Gymnasielagen 2018.

­I sin avhandling argumenterar Baharan Kazemi för att det sociala arbetet ska separeras från krav på medverkan vid tvångsdeportationer och hoppas att resultaten från avhandlingen ska väcka samtal om yrkesetiska principer bland socionomer, lärare och vårdarbetare.

TEXT: JENNY MEYER