Redaktörernas bästa tips: Så utvecklar ni ert skrivande i forskargruppen

Bild

”Jag har sett mina egna texter med nya ögon”. ”Jag har fått lite av en uppenbarelse – det är så här jag ska göra.” Så löd omdömet från några av forskarna när de summerade sina erfarenheter efter en veckas intensivkurs i vetenskapligt skrivande på Ågrenska villan i juni.

– Det var en fantastisk kurs! En viktig sak jag tar med mig är hur man kan skapa struktur och tydlighet med relativt enkla medel. Den största utmaningen är att uttrycka sig klart och enkelt, även när det är komplicerat. Det är väldigt lätt att brodera ut för mycket, säger Charlotta Ljungman, forskare vid Institutionen för medicin och kardiolog vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset.

Vill du bara läsa tipsen? Ladda ner dem här. 

Viktigt med rätt feedback

Hon var en av totalt tolv deltagare inom Sahlgrenska akademin, från juniora forskare till professorer, som deltog. Kursen innehåller mycket individuell handledning och leds av fyra vetenskapliga redaktörer med många års erfarenhet. Två av kursledarna, Rosie Perkins och Reghan Borer, är anställda vid Institutionen för medicin. De andra kursledarna, Pamela Derish och Stephen Ordway, är verksamma i USA.

– Skrivande är en form av tänkande. Du vet egentligen inte vad du har hittat förrän du skriver ner det. En stor del av den akademiska gärningen handlar om skrivande. Trots det är det många som kämpar och inte får rätt stöd, säger Pamela Derish.

Hon har arbetat som vetenskaplig redaktör i över 25 år och undervisat forskare i skrivande i 18 år, både nationellt och internationellt. Den största delen av tiden har hon arbetat på University of California San Francisco, de senaste åren vid Institutionen för kirurgi.

– Att bemästra en ny typ av språk tar tid. Det är viktigt att ge forskarna verktyg för hur de ger feedback och handleder andra. Tyvärr finns det ofta en kultur där det är underförstått att alla vet hur man skriver. En slags ”ta tag i dig själv och bara gör det"-mentalitet. Intressant nog har ingen den åsikten om biostatistik. Då får du rådet att besöka en konsult, för förväntningarna är inte att du automatiskt har den färdigheten, säger Pamela Derish.

Fokus på rollen som mentor

Bild

Utöver att ge tips för att skapa bättre texter och en mer effektiv skrivprocess fokuserar kursen därför också på forskarnas egen roll som mentor.

– Språket har två delar, dels det vi vanligen tänker på, som stavning, grammatik och skiljetecken. Det kan en språkexpert hjälpa till med, därför ska du som forskargruppsledare inte fokusera på det. Den andra delen av språket är det som rör din expertis, till exempel retorisk stil och hur man bygger upp en hypotes. Det är där ditt fokus ska vara när du läser ett manuskript, säger hon.

Charlotta Ljungman tror att mycket handlar om traditioner, att man lär sig av sin handledares sätt att arbeta med vetenskapliga texter och sedan gör på samma sätt. Själv sysslar hon med klinisk forskning och tycker att skrivandet är en viktig pusselbit som borde ta lite större plats.

– Det är ett omfattande arbete att genomföra en klinisk studie, med etikprövning, studiedesign, insamling av data och allt runt omkring. När du väl är klar vill du bara få ut resultatet så fort som möjligt. Det är egentligen lite konstigt. När man har lagt ner så enormt mycket arbete på själva studien är skrivandet viktigt, så att man inte faller på målsnöret. Har man gjort en bra paketering och en bra formulering av sitt budskap är chansen större att bli publicerad i en bra tidskrift, säger hon.

Lärde känna Jan Borén

Det är sjunde gången kursen ges, berättar Stephen Ordway. Nu är han är pensionär på deltid efter 45 år i branschen, men har frilansat som vetenskaplig redaktör de senaste tio åren. Innan dess arbetade han på Gladstone Institutes och University of California San Francisco. Där lärde han känna Pamela Derish och även Jan Borén, prefekt vid Institutionen för medicin som då gjorde sin postdoktortjänst.

– När Jan åkte tillbaka till Sverige frågade han om jag kunde fortsätta att redigera hans manuskript. Ganska snart började både hans kollegor och hans chef att höra av sig. Till slut frågade Jan om jag ville komma till Sverige och hålla en skrivkurs. Jag fick lite panik och kontaktade Pam, eftersom jag aldrig hade hållit i en utbildning, säger han och skrattar.

Efter att Jan Borén återvände till Sverige har Institutionen för medicin satsat på att anställa egna vetenskapliga redaktörer. 2006 anställdes Rosie Perkins på Wallenberglaboratoriet för kardiovaskulär- och metabol forskning. Hon redigerar manuskript och forskningsansökningar för hela Avdelningen för molekylär och klinisk medicin och tjänstgör även vid Sahlgrenska akademins avdelning för forskningsstöd.

Föredrog skrivandet

Rosie Perkins har en doktorsexamen i farmakologi, men har arbetat som vetenskaplig redaktör sedan hon disputerade vid Imperial College i London 1993.

– Jag insåg att jag inte ville fortsätta forska, däremot gillade jag verkligen att skriva. Det roligaste med forskarstudierna tyckte jag var att skriva min avhandling, vilket nog inte är så vanligt, säger hon.

2020 anställdes även Reghan Borer. Hon har arbetat som vetenskaplig redaktör sedan 2013, både i USA och Sverige. Nu jobbar hon på Krefting Research Centre. Reghan Borer tycker att kursen har varit givande.

–  Jag blir påmind om teorierna och principerna bakom det jag själv gör instinktivt när jag lyssnar på Pams föreläsningar. Jag har också fått många bra tips på hur jag kan ge feedback för att bidra till ett mer långsiktigt lärande hos forskarna, säger hon.

En investering för framtiden

Bild

Enligt Pamela Derish kan stöd i vetenskapligt skrivande bidra till bättre ansökningar, ökade anslag och publicering i högre rankade tidskrifter. Det kan också underlätta för yngre forskare att bli mer framgångsrika, eftersom de kan få bättre handledning i skrivande av sina seniora kollegor.

– Trots det är det ovanligt att universitet och enskilda institutioner har egna vetenskapliga redaktörer. Det krävs att någon har en vision och ser det som ett sätt att investera i institutionens framtid, säger hon.

Anders Gummesson, specialistläkare på avdelningen för klinisk genetik vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset och docent vid Institutionen för medicin, tycker att veckan har varit en bra investering.

– Jag kände ett stort behov av kursen, även om jag skrivit mycket genom åren. Den största utmaningen för mig är att skapa struktur i texten och få till argumentationen. Nu har jag fått med mig många bra verktyg, som förhoppningsvis gör det enklare framöver, säger han.

TEXT OCH FOTO: KARIN ALLANDER