Så kan Stenungsunds plastindustri spåras i havsbotten
Stenungsund har haft en omfattande plastproduktion sedan 1960-talet. Hur har utsläpp från plastindustrin spridit sig i fjordsystemet utanför staden, och hur har det påverkat den marina miljön? Det undersöker ett tvärvetenskapligt forskarlag vid Göteborgs universitet ombord R/V Skagerak – en sedimentkärna i taget.
– I dag tar vi prover av sedimentkärnor från havsbotten för att spåra föroreningarna av plastpellets, säger Irina Polovodova Asteman, maringeolog och marin mikropaleontolog vid Göteborgs universitet.
Hon är en av forskarna i det tvärvetenskapliga teamet ombord på Göteborgs universitets stora forskningsfartyg R/V Skagerak som håller på att undersöka mikroplaster i fjordsystemet i Stenungsundsområdet.
I Stenungsund finns Sveriges största produktion av plastpellets. Här tillverkas polyeten-pellets (PE), och polyvinylklorid-pellets (PVC) sedan 1963. Produktionen uppgår till cirka 0,75 miljoner ton PE-pellets, vilket är fem procent av den europeiska marknaden. Och en del av plasten hamnar i havsmiljön utanför Stenungsund.
– De här pelletsen försvinner ibland under transporten, och nu kan vi hitta dem i bottensedimenten. Förra året gjorde vi en pilotstudie här med ett gäng studenter, och då kunde vi tydligt en ackumulering över tid av pellets i sedimentet. Det här är något som förhoppningsvis efterliknar den industriella utvecklingen i den här regionen, säger Irina Polovodova Asteman.
Nya regler om utsläpp kan ha påverkat den marina miljön
Martin Hassellöv är professor i analytisk miljökemi. Han är också ombord på R/V Skagerak för att söka svar på hur plastpellets som kommer ut i den marina miljön så småningom bryts ned till mikroplastpartiklar som ofta sjunker till havsbotten – där de nu kan hittas i lagren av bottensediment.
Då det har skett vissa förändringar i miljöbestämmelserna när det gäller hur mycket plastpellets som får släppas ut, är forskarna intresserade av att studera vilka miljöeffekter de ändrade bestämmelserna fått i området.
– Syftet är både att öka fokus på hur det här hanteras idag och att titta tillbaka i tiden på hur utvecklingen har sett ut. Det är också en intressant fallstudie för att förstå mer om hur plast sprids i den marina miljön, säger Martin Hassellöv.
Syftet är både att öka fokus på hur det här hanteras idag och att titta tillbaka i tiden på hur utvecklingen har sett ut.
Under expeditionen samlar forskarna och besättningen på R/V Skagerak in sedimentprover på sju olika platser i Hakefjorden, på varierande avstånd från plastindustrin. Den här dagen används en så kallade Gemini corer, som tar två sedimentkärnor samtidigt, och även piston corer, som är en lång, tung tub som tar längre sedimentprover.
– I princip slår vi ner på havsbotten med en tung utrustning som har långa rör som kan fyllas med sediment och som går tillbaka i tiden, förhoppningsvis flera 100 år tillbaka, till den Lilla istiden, säger Irina Polovodova Asteman.
På bakre däck arbetar ett forskarteam hårt med att skära upp sedimentkärnor och lägga proverna i burkar.
– Vi skivar upp kärnorna eftersom sedimenten med de olika lagren fungerar som arkiv. Så genom att datera sedimenten vet vi när de här partiklarna hamnade där. Nu vill vi se hur koncentrationen av föroreningarna ökar med ökad produktion eller minskar beroende på den ökade medvetenheten om plastföroreningar, säger Karin Mattsson, marinkemist vid Göteborgs universitet.
Eftersom plastproduktionen är relativt ny är forskarna övertygade om att vi fortfarande har mycket kvar att lära om vad mikroplasten har fått för konsekvenser i den marina miljön.
–Mikroplasten är en slags slutprodukt av det moderna samhället som kommer att finnas här under en lång tid framöver. Det gör att det är viktigt att känna till hur plasten "beter" sig och de toxiska konsekvenserna. Vi behöver även hitta lösningar i samhället som kan mildra effekterna. Vilka är de självklara och mest effektiva åtgärderna att vidta? säger Martin Hassellöv och skivar upp ännu en sedimentkärna ombord på R/V Skageraks akterdäck.
Text: Agnes Faxén
