Samhället bör betala när krav på rening av läkemedelsrester införs

I takt med att användningen av läkemedel ökar växer problemet med föroreningar och den miljöpåverkan som mänsklig läkemedelskonsumtion medför. Alltmer läkemedelsrester släpps ut i miljön genom urin och avföring vilket medför risker för både folkhälsa och ekosystem.

Vem som bör hantera riskerna och bekosta avloppsrening av läkemedelsrester är därför en viktig fråga. Inom EU är principen att förorenaren ska betala, men forskarna vid CARe föreslår att kostnaderna bör belasta vattenkonsumenter eller skattebetalare snarare än läkemedelsföretagen.

Inom kort väntas EU ställa krav på utbyggd läkemedelsrening vid alla större kommunala reningsverk i Europa. Företagen som tillverkar medicinerna pekas ofta ut som de som ska bära kostnaden, enligt principen att förorenaren betalar, men denna princip har enligt forskarna vid CARe både etiska och praktiska begränsningar.

Vem är den egentlige förorenaren?

Grunden för principen är enkel men kraftfull: den som orsakar föroreningar bör bära det ekonomiska och administrativa ansvaret att motverka dem. Detta uppmuntrar ansvarsfullt beteende samtidigt som det framstår som rättvist att den som bidrar till att skapa ett problem även bidrar till lösningar.

En avgörande utmaning är emellertid att identifiera vem den verkliga förorenaren är. Läkemedel kan inte jämföras med andra varor. Överstatliga system godkänner dem, staten subventionerar dem och regioner och läkare beslutar om förskrivning innan den enskilde kan använda dem.

Såväl samhället som enskilda konsumenter efterfrågar läkemedel och bidrar på olika sätt till utsläppen. Det kan därmed ifrågasättas varför bördan för att betala eventuell avloppsrening ska läggas på enbart tillverkaren av en medicin.

Stora samhällskonsekvenser

Om enskilda läkemedelsföretag tvingas bära kostnaderna för utbyggd avloppsrening finns det stor risk att de av rent ekonomiska skäl hellre avstår från att sälja läkemedel. Det är ofta mycket svårt att byta ett läkemedel med en viss aktiv substans mot ett annat läkemedel, med en mer miljövänlig aktiv substans, utan att patientnyttan äventyras.

– Konsekvenserna av försäljningsstopp skulle i många fall bli förödande för svensk hälso- och sjukvård. Att utveckla nya aktiva substanser som är bättre för miljön är tyvärr mycket utmanande, säger Joakim Larsson, professor och centrumföreståndare vid CARe.

– I genomsnitt tar det mer än ett decennium innan ett nytt läkemedel når marknaden, och det kostar ofta mer än tio miljarder kronor. Att utveckla mer miljövänliga läkemedel är därför ingen lösning mer än möjligtvis på mycket lång sikt, konstaterar han.

Balansera ansvar och hållbarhet

Forskarna bakom studien föreslår ett hybridramverk för att balansera ansvar och hållbar läkemedelsförsörjning och användning. Ramverket kombinerar principen om att förorenaren betalar, och olika aktörers förmåga att bidra.

Komplexa kollektiva problem bör lösas av aktörer som har ekonomiska och praktiska förutsättningar att hantera dem utan att det får alltför stora negativa konsekvenser för andra. Med hybridramverket spelar det mindre roll vem som orsakar problemet utan fokus läggs på lösningar.

Att uppgradera avloppsreningsverken för att ta bort läkemedelsrester bättre, som EU förväntas kräva, kan då vara en gångbar strategi. Vikten av att bevara tillgången till kliniskt viktiga läkemedel motiverar att kostnaderna för uppgraderingarna fördelas över vattenkonsumenter eller skattebetalare.

Titel: Pharmaceutical Pollution from Human Use and the Polluter Pays Principle