Stationschef i havets tjänst – Louise Newman om R/V Skagerak

När Louise Newman räknar upp vad som ingår i jobbet som stationschef på Skagerak är det svårt att hänga med: Det handlar om att ha ett helhetsansvar för fartygets verksamhet, både vad gäller ekonomi, maskineri, vetenskaplig utrustning, arbetsmiljö och säkerhet. Hon är också ansvarig för det avtal som GU har med rederiet Northern Offshore Services (NOS) där besättningen är anställd. Därtill tillkommer uppgiften att se till att den forskningsdata som samlas in, sprids vidare till europeiska och globala databaser.

I det arbetet är det viktigt är att ha goda rutiner för bokning så att fartyget verkligen används på bästa möjliga sätt.

– Vi har fyra typer av användare: GU-forskare, GU-lärare, andra svenska och internationella forskare samt kommersiella företag med havsbaserad verksamhet; det kan exempelvis handla om vindkraftverk.

R/V Skagerak är ett dynamiskt forskningsfartyg

Skagerak är ett väldigt flexibelt forskningsfartyg, med mängder av moderna forskningsinstrument, laboratorier samt vinschar och ett stort däck för ytterligare utrustning. Oftast sker forskningen vid västkusten eller i Östersjön men fartyget har varit på långresa också, bland annat till Svalbard, Island och Grönland.

I våras inrättade Vetenskapsrådet Swedish Research Vessel Infrastructure for Marine Research (SWERVE) där Louise Newman är föreståndare. Det handlar om en nationell infrastruktur där sju svenska organisationer ingår: SLU, SMHI, Polarforskningssekretariatet, Sveriges geologiska undersökning samt universiteten i Göteborg, Stockholm och Umeå.

Forskare har sex olika fartyg att välja mellan när de bokar forskningstid, förutom Skagerak också Svea, Ocean Surveyor, KBV181, Electra och Oden.

Marin forskning har Louise Newman ägnat sig åt under hela sitt vuxna liv. Men inte i Sverige. Hon är uppvuxen i Hobart, Tasmaniens delstatshuvudstad, som ett av sex syskon.

– Tasmanien är härligt på sommaren men på vintern kan det faktiskt vara riktigt kallt. Naturen är väldigt varierad med regnskog i sydväst medan de östra delarna är torra; Hobart är faktiskt Australiens näst torraste stad efter Adeleide. Ön ligger cirka 24 mil söder om den australiska kusten och till Melbourne flyger man på cirka en timme.

När hon studerade marin zoologi vid University of Tasmania fick hon möjlighet att vara med som frivillig på expeditioner i Södra ishavet där hon studerade antarktiska samhällen med krill- och havsisplankton. Det var också på universitetet hon träffade sin blivande man, Jonathon.

Oftast sker forskningen vid västkusten eller i Östersjön men fartyget har varit på långresa också, bland annat till Svalbard, Island och Grönland.

Bild

– 2003 blev jag doktorand och började forska om paleobiogeografin hos sötvattensfaunan i Antarktis. Det handlade bland annat om att samla in sedimentkärnor från ett antal sötvattensjöar i Antarktis. Med hjälp av de mikrofossil som bevarats i sedimentet gick det att rekonstruera förändringar i sjöarnas ekosystem de senaste 10 000 åren – vissa fall till och med de senaste 100 000 åren! Antarktis arkipelag påminner faktiskt om skärgården här utanför Göteborg, förutom att det inte finns någon växtlighet på Antarktis.

Australien kändes dock som ganska inskränkt både för Louise Newman och hennes man, som ville ut i världen. 2006, redan innan hon hunnit bli klar med sina doktorandstudier, fick hon jobb som vetenskapligt ansvarig på PAGES (Past Global Changes) internationella projektkontor, som forskar om de förändringar i klimat och biosfär som skedde innan det ännu fanns pålitliga mätinstrument.

– Vi var på plats i Bern, där huvudkontoret ligger, i början av 2007. För oss var Schweiz fantastiskt, beläget som det är mitt i Europa med fem grannländer och fyra nationella språk! Vi blev kvar där i fem år, bland annat föddes vår son där.

2011 åkte familjen tillbaka till Tasmanien. Där hade nämligen the Scientific Committee on Antarctic Research (SCAR) och the Scientific Committee on Oceanic Research (SCOR) startat Southern Ocean Observing System (SOOS). Syftet var att sammanställa forskning om Södra oceanen, främst inom havsnivåhöjning, klimatförändringar och marina resurser. Louise Newman hade fått jobbet som chef för SOOS internationella projektkontor.

Från Tasmanien till Sverige

– Till en början var jag den enda anställda, övriga medarbetare arbetade volontärt. Det innebar att jag fick jobba med det mesta: sköta administrationen, organisera möten och workshoppar, hålla igång webbplatsen, leta sponsorer, koordinera forskning. Under den här tiden föddes också vår dotter så det var fullt upp.
SOOS samarbetar med lärosäten i andra länder, bland annat Göteborgs universitet.

– Det var på så sätt jag blev jag god vän med flera GU-forskare, bland andra Anna Wåhlin, Sebastiaan Swart och Bastien Queste. Jag fick också möjlighet att resa till Sverige, bland annat besökte jag Kristinebergs marina forskningsstation.

När pandemin slog till 2020 valde Tasmanien att helt isolera sig. Det innebar att livet pågick ganska mycket som vanligt men att vissa varor försvann från hyllorna.

– Det var väl inte så farligt men både min man och jag började känna oss alltmer instängda. Vi funderade på att så småningom återvända till Europa. Det var då mina GU-vänner berättade om jobbet som stationschef som verkade perfekt för mig.

Och det tyckte Naturvetenskapliga fakulteten också. Louise Newman fick jobbet och i oktober 2021 kom hon med sin familj till Göteborg.

– De två första åren var ganska tuffa. Det är svårt att känna sig hemma i en ny miljö och sätta sig in i allt som är annorlunda, exempelvis barnens skola. Vi kom också hit i början av hösten med en lång vinter framför oss. Varken kyla eller regn bekymrar mig en ett halvår med mörker har jag svårt att stå ut med. Men det finns förstås sådant som är fint också, exempelvis när träden skiftar färg – det gör de inte i Australien. Så upptäckte vi att människor här är väldigt vänliga och så småningom började vi känna oss hemma.

Louise Newman har en bror som bor i Århus. Men annars har hon inte träffat sin familj sedan flytten till Sverige.

– Alla familjemedlemmar står varandra väldigt nära så det känns tråkigt. Barnen saknar också vår hund som nu bor hos släktingar i Tasmanien. Men att åka till Tasmanien är både dyrt och krångligt så det har vi inte lyckats med ännu.

Fritiden ägnar Louise Newman bland annat åt trädgårdsarbete samt ett nytt intresse: vävning.

– Jag vävde också i Tasmanien men inte på någon riktig trampvävstol som finns här. Nu har jag faktiskt skaffat en egen sådan som jag dock ännu inte satt ihop. Så det får bli ett av mina vinterprojekt.

Text: Eva Lundgren 

Artikeln publicerades i GU Journalen, nummer 5, 2024.