Studie öppnar för precisionsbehandling för diabetes typ 2
NY STUDIE. GLP1-läkemedel fungerar bäst för de diabetespatienter som har en minskad produktion av insulin. Studien från Göteborgs universitet visar att det går att personanpassa behandling av diabetes typ 2.
Det är första gången en klinisk studie systematiskt testar om det kan fungera att personanpassa läkemedelsbehandling för diabetes typ 2, och hur en sådan personanpassning skulle kunna fungera i praktiken i vården. Studiens resultat publiceras i tidskriften Nature Metabolism.
I studien användes de två modernaste diabetesmedicinerna GLP1-läkemedel och SGLT2-hämmare. För studien rekryterades 239 deltagare, som tillhörde två olika undergrupper inom diabetes typ 2. Resultaten visar att GLP1-läkemedel har signifikant bättre effekt för patienter där den underliggande sjukdomsmekanismen är nedsatt insulinproduktion. För patienter med lägre BMI och hög produktion av insulin fungerade SGLT2-hämmaren bra, men för 30 procent av patienterna i studien visade sig SGLT2-hämmare inte ha någon effekt alls.
Låg insulinproduktion eller hög resistens
Arbetet har letts av Anders Rosengren, som är professor på Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, och som också är knuten till Wallenbergcentrum för molekylär och translationell medicin (WCMTM), vid Göteborgs universitet.
– De båda läkemedlen har olika verkningsmekanismer, och det finns en stor variation i hur patienter svarar på dem. Därför kan det finnas en fördel med att personanpassa behandlingen men det har hittills saknats randomiserade studier på området, säger Anders Rosengren.
– Vi utgick från en upptäckt som vi nyligen gjort i ett svenskt samarbete, där vi visat att typ 2-diabetes kan delas in i flera undergrupper, baserat på olika sjukdomstecken och risker för komplikationer. De båda undergrupper som ingår i studien är de två allvarligaste, där den ena har låg insulinproduktion och den andra har god insulinproduktion men hög insulinresistens, säger Anders Rosengren.
Skräddarsydd behandling
I studien slumpades patienterna i de två diabetesgrupper, så att hälften fick GLP1-läkemedel, medan den andra hälften fick SGLT2-hämmare.
– Totalt hade vi alltså fyra olika studiegrupper med drygt femtio diabetespatienter i varje grupp. De fick slumpmässigt ett av läkemedlen under ett halvår, och vi följde effekten på deras långtidsblodsocker, berättar Anders Rosengren och fortsätter:
– Eftersom gruppen med låg insulinproduktion fick signifikant bättre effekt av GLP1-läkemdel jämfört med dem där sjukdomen beror på hög insulinresistens öppnas en väg att skräddarsy behandlingen utefter vilken undergrupp man tillhör.
Flera faktorer spelar in
Att sortera in patienter i undergrupper kan dock bli ett alltför fyrkantigt verktyg, menar Anders Rosengren. Studien visar att personanpassningen av diabetesbehandlingen kan bli ännu mer effektiv genom att väga in data om insulinsekretion, insulinresistens, blodtryck och vikt för varje patient.
– Idag prövar sig läkare fram till den behandling som fungerar bäst för patienten, men här finns möjlighet att redan från början kunna ge den mest effektiva behandlingen anpassad efter den personliga sjukdomssituationen, säger Ander Rosengren.
Felaktigt behandlad diabetes kan öka risken för flera allvarliga komplikationer, särskilt för vissa undergrupper. Det förhållandevis billiga testet C-peptid skulle kunna hjälpa läkare att mer precist avgöra vilket läkemedel en patient bör få för bästa effekt, menar Anders Rosengren:
– Det är ett enkelt fasteprov för insulinproduktion som redan idag kan tas på vårdcentraler. Det skulle inte vara svårt att införa det i klinisk rutin, vilket skulle ge ett värdefullt verktyg för att förbättra den kliniska handläggningen av patienterna.
Titel: Dwibedi C et al., Randomized open-label trial of semaglutide and dapagliflozin in patients with type 2 diabetes of different pathophysiology; Nature Metabolism 2024; https://doi.org/10.1038/s42255-023-00943-3
AV: ELIN LINDSTRÖM
