Terrorexperten som vill förändra den humanistiska forskningen
Vägen har varit brokig för CDH:s nya biträdande föreståndare. Via USA, Danmark, London, Berlin och Helsingfors har han nu hamnat i Göteborg. Mats Fridlund är civilingenjören som blev historiker och nu är terrorforskare med digitalisering och teknikhistoria som specialområden.
– Jag vill intressera och inspirera forskare att våga prova på digital humaniora. Det finns en stor okunskap om vad man kan göra. Men det är svårt att vara intresserad om man inte vet vad som finns och vad man kan göra, säger Mats Fridlund.
Den 11 september 2001 skulle han flyga från Virginia till Boston i USA. Den resan blev inte av. Terrordådet i New York ställde inte bara in flygresan, utan väckte också nya forskningsfrågor hos Mats Fridlund. När han senare i London skulle hålla en föreläsning om teknikhistoria föll ämnesvalet på terrorism. Men när han började läsa in sig på ämnet upptäckte han att det inte fanns mycket forskning på det.
– Ämnet lockade mig för att det var dagsaktuellt och för att det väckte fler och fler forskningsfrågor, säger Mats Fridlund.
Internationell karriär
Han tog sin examen som civilingenjör inom teknisk fysisk vid KTH i Stockholm. En av professorerna där övertalade honom att doktorera på elkraftens historia och framväxt i Sverige och han reste sedan som postdok till Boston år 2000. Därefter fick han en tjänst vid Imperial College i London som varade i två år. Planen var sedan att gå tillbaka till KTH och ingå i ett forskningsprojekt om folkhemselen, men ett möte med en exflickvän tog honom istället till Chicago. Det blev tre år vid Northwestern University med forskning och undervisning i historia. När förhållandet tog slut arbetade han i Danmark under flera år, vid Danmarks tekniska universitet och universiteten i Köpenhamn och Århus.
Jag tänkte att jag hade kunnat spara mycket tid om de fanns i sökbar form.
Började med 11 september
Mats Fridlund kom första gången till Göteborgs universitet 2011 och det var då intresset för digital humaniora väcktes.
– Det var genom att jag var bihandledare åt en doktorand som sysslade med bibliometri. Vi skrev några artiklar tillsammans om 11 september-attacken och dess effekter och betydelser för forskningen relaterad till terrorism. Det var då det började, säger Mats Fridlund.
– Sedan kom det en utlysning 2012 om samhällets digitalisering. Jag hade under mitt avhandlingsarbete använt Teknisk Tidskrift och gått igenom alla artiklar manuellt, från 1880–1967. Det tog ett halvår och jag tänkte att jag hade kunnat spara mycket tid om de fanns i sökbar form.
Han tog kontakt med några kolleger om att söka projektpengar för att digitalisera tidskriften, men det projektet lades på is.
– Men jag började sätta mig in i digital humaniora, som jag då inte visste hette digital humaniora, och fick anslag för att åka på en sommarskola i Oxford. Där fick vi prova på olika digitala metoder och jag fick jag ett hum om vad man kan göra.
I Göteborg kom han också i kontakt med bland andra Mats Malm och de hade många idéer och diskussioner som så småningom skulle utmynna i att CDH bildades.
Pizza och forskning i Finland
Mats Fridlund reste vidare – 2013 erbjöds han en tjänst vid Aaltouniversitetet i Finland och där hade digital humaniora kommit långt. Han startade en symposieserie om digital historia, han ordnade med en veckovis lunchföreläsning där det bjöds på pizza och forskningspresentationer, han gjorde en inventering om vad som hade gjorts inom digital historia och vad som behövde göras för att stärka området. Det stod klart att det behövdes mer information om vad man kan göra med den nya tekniken. Han sökte och fick projektanslag för att göra en turné till olika universitet i Finland, med föredrag och övningar i digitala historiska metoder för både mastersstudenter och professorer.
– Det var inspirerande, men vi ville göra mer. Så vi bjöd in alla som vi varit i kontakt med och arrangerade en stor tvådagars workshop som sammanförde historiker och tekniker för gemensamma forskningsprojekt. Detta resulterade i en forskningsantologi som troligtvis kommer ut i slutet av det här året.
Vi är duktiga på att skapa resurser och databaser, nu vill jag använda dessa för att också genomföra mer humanistisk forskning.
Vill använda forskningsresurser
Efter Finland var det dags att ge sig av till Berlin och Max Plack-institutet.
– De har en del digital humaniora-projekt där. Jag har samarbetat med en kinesisk postdok om att utveckla ett projekt om kinesisk energihistoria.
När han sedan fick projektpengar från Riksbankens Jubileumsfond valde han att förlägga sitt projekt vid Göteborgs universitet för att kombinera forskningen med sin tjänst som biträdande föreståndare för CDH.
– Jag ska försöka göra om en del av det som vi gjorde i Finland. Där hade vi ett väldigt lyckat samarbete mellan humanister och tekniker. Jag vill även få till mer forskning inom digital humaniora. Vi är duktiga på att skapa resurser och databaser, nu vill jag använda dessa för att också genomföra mer humanistisk forskning.
Terrorism inget nytt fenomen
Ett av hans egna nuvarande forskningsprojekt handlar om hur civilsamhället använder teknik för att hantera terror. I tre delstudier undersöker han hur gasmasker användes under mellankrigstiden för att skydda mot gasattacker, hur skyddsrummen skulle skydda oss under kalla kriget på åttiotalet och hur pållare numera fungerar som barrikader för att skydda oss mot bilbomber och bilattacker.
– Vi har levt med terror sedan 1800-talet då generalguvernören i St Petersburg sköts av en kvinnlig socialrevolutionär. Det blev den moderna terrorismens genombrott.
Denna metod för att nå ut med ett politiskt budskap har sedan använts av många politiska organisationer på både vänster- och högerkanten, men även av religiösa organisationer.
– Intrycket i media är ju att terrorattackerna har ökat, men det var betydligt fler terrorattacker i Europa på 1980-talet med bland annat IRA och Baader-Meinhof-ligan. Det som skiljer sig idag är att det är fler som dör i attackerna eftersom metoderna är annorlunda med spektakulära självmordsattacker och masskjutningar vilket många upplever som mer skrämmande.
All forskning och kunskap om terrorism har inte gjort att Mats Fridlund känner sig orolig.
– Om man ska vara rädd för något livsfarligt så är det inte terrorism. Då ska man oroa sig mer för drabbas av influensa eller att gå över gatan utan att se sig för.
Text: Katarina Wignell
Foto: Adolfo Vera