Tidiga insatser hjälper mot dyslexi

Bild

– Dyslexi grundar sig i bristande fonologisk medvetenhet, det vill säga att man inte förstår språkets ljudmässiga uppbyggnad. Det orsakar svårigheter att avkoda ord. Man får svårt att läsa och stava rätt, säger Ulrika Wolff, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet och ordförande i Svenska Dyslexistiftelsen.

Förenklat kräver läsning två förmågor: att avkoda symboler (det vill säga att läsa orden korrekt) och att förstå ordens innebörd. Personer med dyslexi har svårt med just avkodningen. Det har alltså inget med begåvning eller intellektuell förmåga att göra.

­– Forskningen är idag överens om att dyslexi är genetiskt betingat. Men sedan är det svårt att avgöra i vilken grad läs- och skrivsvårigheterna handlar om arv eller miljö. Under gynnsamma förhållanden och med rätt stöd kan svårigheterna mildras, säger Ulrika Wolff.

Kunskap saknas på skolorna

Redan i början av 1900-talet uppmärksammades att vissa individer hade läs- och skrivsvårigheter. Då kallades fenomenet för ordblindhet eller ”word blindness”. Ulrika Wolff berättar att det under lång tid funnits praktisk kunskap om dyslexi.

– Tidigare fanns det särskilda läsklasser på skolorna med duktiga lärare som förstod svårigheterna och kunde ge elever stöd och hjälp. Men på 1970-talet försvann många av specialklasserna och därmed mycket av kunskapen. Idag känner nog alla till dyslexi, men det är vanligt att lärare inte vet hur de ska stötta elever med dyslexi.

Den pedagogiska forskningen om preventiva insatser mot dyslexi tog fart under 1970- och 80-talen. Ett viktigt genombrott var när Ingvar Lundberg, då professor i psykologi vid Umeå universitet och senare vid Göteborgs universitet, genomförde en stor studie på Bornholm och utvecklade de metoder som än idag används flitigt i den så kallade Bornholmsmodellen. Grundtanken är att i förebyggande syfte och på ett lekfullt sätt träna barn i fonologisk medvetenhet.

Fonologisk träning gynnar alla barn

Den studie Ingvar Lundberg genomförde på Bornholm har replikerats många gånger och i flera olika länder. De visar sammantaget att de flesta barn gynnas av fonologisk träning strax före eller i samband med den tidiga läsinlärningen. Men man har också sett att en liten grupp med stora svårigheter inte gynnas av träningen, så kallade "treatment resisters".

Därför har man i ett forskningsprojekt vid Göteborgs universitet testat liknande men anpassade metoder på 364 barn redan i fyraårsåldern. Tidigare forskning har främst handlar om fonologisk träning från sex års ålder. De 364 barnen delades in i två grupper, en interventionsgrupp som fick fonologisk träning under sex veckor, och en kontrollgrupp som inte fick träningen.

– Det är viktigt att det är lekfullt och roligt. Barn tycker oftast det är väldigt roligt med rim och ramsor, och att leka med ord. De är också viktigt att inte välja ut de barn som man tror behöver extra stöd, utan att låta alla barn vara med, säger Ulrika Wolff.

Viktigt med tidiga insatser

Resultaten visar att de barn som fick träningen klarade sig mycket bättre direkt efter, och i årskurs 2 och 3 fanns effekterna fortfarande kvar. På gruppnivån klarade de eleverna läsning och stavning bättre än kontrollgruppen. Planen är att fortsätta följa de här barnen ända upp till gymnasiet för att se om effekterna kvarstår.

– Det är tidiga insatser som gör mest nytta. Lärare ser också oftast tidigt vilka barn som har läs- och skrivsvårigheter. Men ändå ser vi att den mesta specialpedagogiktiden läggs på högstadiet och då ofta på beteendesvårigheter snarare än inlärningssvårigheter. Vi behöver ändra på det och satsa mer på tidiga insatser.