Daniel Spindel

Om Daniel Spindel

Jag är doktorand i historia vid Göteborgs universitet sedan hösten 2024 och ansluten till nationella forskarskolan i historiska studier. Martin Linde är min huvudhandledare, och Sari Nauman och Daniel Larsson är mina biträdande handledare. Vid Göteborgs universitet har jag tidigare tagit magisterexamen i historia (2011), kandidatexamen i idé- och lärdomshistoria (2013) samt genomgått arkivarieutbildning (2011-2012). Ända sedan jag skrev min b-uppsats i historia har mitt huvudsakliga forskningsintresse kretsat kring den statliga förvaltningen och statsbildningsprocessen i det tidigmoderna Sverige (ca 1500-1800).

Avhandlingsprojekt

Mitt avhandlingsprojekt har arbetstiteln I kronans, allmogens eller adelns tjänst? Landshövdingen som ämbetsman, bondevän och godsägare ca 1680-1750. Avhandlingens syfte är att fördjupa kunskapen om de svenska landshövdingarnas maktutövning under perioden ca 1680-1750; dvs. under de perioder i svensk historia som brukar kallas för det karolinska enväldet (1680-1719) och frihetstiden (1719-1772). Det jag vill komma åt i min avhandling är hur landshövdingarna hanterade balansgången mellan olika (och många gånger motstridiga) intressen, förväntningar och krav utifrån sin mellanposition mellan regeringen och lokalsamhället: Vilka intressen företrädde eller gynnade landshövdingarna i sin ämbetsutövning? Vilka individer eller grupper var de lojala mot? Hur hanterade de eventuella lojalitets- och intressekonflikter - dels i förhållande till regeringen, dels i förhållande till adeln och de breda folklagren (främst allmogen)?

Landshövdingarna var kungliga ämbetsmän, som under den aktuella undersökningsperioden utgjorde en regional mellaninstans mellan statsledningen och lokalsamhällets invånare och befallningsmän. De hade tillsynsansvar för all förvaltning i sina län, och de ansvarade för att verkställa och förankra statsledningens politik bland länsinvånarna. Detta ansvar gav dem en viktig och komplicerad nyckelposition inom statsapparaten, vars förmåga att mobilisera stora resurser till krigföringen möjliggjorde Sveriges stormaktsställning under 1600-talet och 1700-talets början. Som länsstyrelsechefer och de högsta civilämbetsmännen på regional nivå hade landshövdingarna stor makt, och hur de skötte sitt uppdrag påverkade därför både den tidigmoderna statens effektivitet och dess legitimitet. Trots att landshövdingarna har varit regeringens högsta regionala ställföreträdare sedan ämbetets införande på 1630-talet, så har deras mellanposition ofta varit en förbisedd utgångspunkt i den omfattande inhemska forskningen om statsbildningsprocessen i det tidigmoderna Sverige.