Aktiveringsstrategier i svensk välfärdspolitik 1990-2015

Arbetslinjen har sedan länge varit en central politisk princip i Sverige, vilken har uttryckts i olika strategier för aktivering av arbetskraften. Detta innebär olika policys för att främja sysselsättning och arbetsmarknadsinkludering av grupper som arbetslösa, unga, äldre, sjuka och funktionshindrade. I ett internationellt perspektiv har omfattande satsningar på aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder varit särskilt framträdande i den svenska arbetslinjen. Studier visar dock att sedan 1990-talet har utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder minskat samtidigt som villkoren i socialförsäkringarna stramats åt. Dessa förändringar ser ut att ha påverkat mer framtidsinriktade investeringar inom arbetsmarknadspolitiken. Mer kostsamma åtgärder såsom yrkesutbildning har i allt större utsträckning ersatts av mindre kostsamma åtgärder, t.ex. rådgivning och jobbcoachning, vilka är mer inriktade på att stärka anställdas motivation än deras kvalifikationer. Ett uttryck för denna utveckling är ”den nya arbetslinjen”, dvs. Alliansregeringens politiska inriktning där förstärkta incitament till arbete och en större plats för marknadens aktörer är centrala delar. Nämnda utveckling indikerar förskjutningar i nationella aktiveringsstrategier över tid som i större grad behöver förstås och kunna förklaras.

I jämförelse med tidigare studier inom forskningsområdet kommer projektet tillämpa mer av ett helhetsperspektiv på policyförändringar i skärningspunkten mellan arbetsmarknadspolitik och sociala trygghetssystem. Projektets syfte är att analysera nationella aktiveringsstrategier inom arbetsmarknadspolitik och socialförsäkringssystem (arbetslöshets- och sjukförsäkringssystem) under tidsperioden 1990-2015 samt hur olika aktiveringsstrategier såväl legitimerats som ifrågasätts av tjänstemän och utredare inom studerade policyfält. Därtill syftar projektet till att fördjupa förståelsen av hur olika föreställningar om människors behov, sociala rättigheter och skyldigheter härigenom kommer till uttryck.

Statistik över utgifter för olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringssystem kommer att samlas in och analyseras liksom policydokument publicerade under den studerade perioden. Särskild tonvikt kommer att läggas vid dokument publicerade under tiden för ”den nya arbetslinjen” under Alliansregeringen år 2006 och framåt. Inom projektet kommer även två fallstudier genomföras. Det är studier av centrala reformer i den nya arbetslinjen och hur dessa legitimeras och/eller ifrågasätts av tjänstemän och utredare. Den första fallstudien avser sjukförsäkringen och särskilt dess striktare regelverk och införandet av en tidsgräns. Rehabiliteringskedjan studeras som samtida aktiveringsstrategi av sårbara grupper i arbetskraften. Den andra fallstudien avser arbetslöshetsförsäkringen. Särskilt kommer borttagandet av skattesubventionen och införandet av differentierade medlemsavgifter att studeras närmare då hundratusentals medlemmar som konsekvens gick ur a-kassan.

Projektets resultat kommer ha betydelse för att få en fördjupad förståelse för centrala förändringar i den svenska välfärdspolitikens omvandling i en tid av massarbetslöshet och åtstramningspolitik. Forskare betonar en förskjutning i välfärdsstatens grundläggande principer mot alltmer villkorade sociala rättigheter och hårdare sanktionssystem – mot en ”misstroende välfärdsstat” – och där individen i högre grad tvingas förlita sig på privata lösningar. Ifall individen upplever att staten inte längre håller sin del av det samhällskontrakt som tidigare kännetecknat den svenska välfärdsstaten, såsom arbetslöshetsförsäkringen som ett universellt och generöst stöd, så står inte enbart individens sociala rättigheter och livskvalitet på spel utan även välfärdsstatens legitimitet.

Finansiär: Vetenskapsrådet (2015-2018)
Projektledare: Mattias Bengtsson, docent, mattias.bengtsson@socav.gu.se