Malou skapar varelser med händerna – HDK-Valand gav möjligheten
Hon sökte sig till HDK-Valand för att utforska sin konstnärliga sida. Ett par år efter examen fortsätter Malou Larsson i samma riktning. Drömmen är att få ta keramiken till skogs och bygga platsspecifika verk som mer eller mindre växer fram ur jorden.
När Malou Larsson växte upp i lilla Örby i Marks kommun var hon fotbollstjejen som knappast hade några konstnärliga planer för sin framtid. Men så på högstadiet hände något – och allt oftare började hon dröja sig kvar i bildsalen även efter lektionens slut.
− Jag satt kvar när alla andra hade gått och ville ha hjälp med mina uppgifter, säger hon.
Resan mot HDK-Valand
Att det var just keramik hon skulle ägna sig åt fanns inte på kartan. Inte då. Det var först under en resa till Kuba och Sydamerika i vuxen ålder som den idén väcktes.
− När jag såg deras bruksgods slog det mig att det här vill jag hålla på med. Jag hade aldrig arbetat i lera, men sökte ändå keramikkursen på folkhögskolan i Grebbestad, säger Malou.
Sedan dess har hon inte en enda gång tvivlat på sitt yrkesval.
− Nej, aldrig. Efter Grebbestad gick jag två år på Formakademin i Lidköping, hela tiden med en känsla av att jag skulle till HDK-Valand så småningom. Jag ville bara få hålla på, fortsätta att utforska leran och ta det så långt det gick, säger hon och fortsätter:
− Alla utbildningar jag gått har varit superbra, men de i Grebbestad och Lidköping är egentligen mer traditionella krukmakarutbildningar. Med mycket teknik och mycket dreja.
Skapandet av Malous varelser
I dag har Malou hittat sin grej. Inte minst har hon fått en hel del uppmärksamhet för sina varelser, som hon kallar dem, och har fått ställa ut på både konstsalonger och gallerier.
− Det var under ex-jobbet på HDK-Valand som jag verkligen hittade mitt eget uttryck. Jag hade gjort några mindre keramikhuvuden förut, men ville komma upp i format och arbeta med glasyr. Så jag byggde på, lät handen arbeta och försökte att inte tänka så mycket.
Resultatet blev fem stora huvuden – fem varelser – med olika, ofta tvetydiga och mörka, känsloyttringar. Numera har varelserna blivit till i hundratal och flera av dem har fått flytta till Örby för förvaring. Malou vill egentligen inte skiljas från dem, men de får helt enkelt inte längre plats i den verkstad hon sedan 2019 delar med sju andra keramiker i Göteborg.
Verkstaden ligger i det gamla sockerbruket vid Klippan. Hit tog Malou sin verksamhet direkt efter avslutad utbildning på HDK-Valand. Hon trivs med att ha andra keramiker i sin närhet och att ha ett sammanhang att verka i.
Utbildningen banade väg
Samma sak var det när hon pluggade. Kursare och lärare på HDK-Valand betydde mycket.
− Bara det att få befinna sig i ett keramiskt sammanhang under så lång tid var värdefullt. Man har sin klass och ser vad andra gör, vilket i sin tur gör det lättare att se sig själv, vad man gör och vem man är. Lärarna blir förebilder, helt nödvändiga för att inse att det här faktiskt är möjligt, att det går att jobba som keramiker, säger Malou.
För det går. Dessutom ganska bra. Malou har mycket på gång den här våren. Dels är hon gästmedlem i den hantverkardrivna butiken Sintra, och har där fått uppleva så pass stor efterfrågan att hennes verk har tagit slut och hon har fått göra nya. Dels är hon inbjuden att medverka i sommarens utställning ”Porträtt av en plats” på Not Quite i Fengersfors.
Hon ser fram emot utställningen och uppskattar att få jobba med platsen i åtanke
− Det ska bli superhäftigt att få ställa ut där. Planen är att bygga stort, säger hon.
Drömscenariot är att någon gång i framtiden få göra en hel utställning som relaterar till platsen – och då helst till skogen. Att den är viktig i Malous liv går inte att komma runt.
− Tänk att få göra en utställning med varelserna ute i skogen. Få trampa upp stigar, bygga varelserna direkt på plats och skapa ett sammanhang de kan ingå i. Det vorefantastiskt.
Text: Camilla Adolfsson
