På HDK-Valand fick Ellens estetiska lust ta plats
Hon har just haft sin första soloutställning på Nääs Konsthantverk. Snart väntar gallerier i både Oslo och Göteborg. Sex år efter masterexamen från HDK-Valand har Ellen Dynebrink etablerat sig som textilkonstnär med fullt fokus på lappteknik.
Ute är luften kylig. Men inne i ateljén är det varmt och välkomnande. Här har Ellen Dynebrink sin arbetsplats och på väggarna hänger några av hennes verk. Alla utförda i den kombination av lappteknik och glansiga, fluffiga tyger som blivit hennes signum.
− För mig handlar det om värdeskapande. Om hierarkier inom konst och material. Oftast använder jag tyger som jag associerar till min barndom på 1990-talet. Tyger som inte brukar anses värda att jobba med. Särskilt inte i tidskrävande arbeten som lappteknik, säger Ellen.
För tid tar det. Först skapar hon förlagor till sina verk genom att bearbeta bilder i datorn. Sedan handlar det om att skära rutor och sy. Hon har räknat ut att 400 rutor innebär ungefär två timmars arbete.
− Och då orkar du ändå inte sy mer än sex timmar per dag. Det är ett krävande arbete. Har jag suttit och sytt så länge är jag ganska slut efteråt, säger Ellen.
Ändå är det lapptekniken som har blivit hennes konstform. Hon har vävt. Broderat. Men i lapptekniken faller mycket av det som intresserar henne på plats. Sådant som väcker tankar om genus och feminism. Subjektivitet och objektskap. Och allt däremellan.
− För mig var det lappteknikens historia, dess tradition av gemenskap och kollektiv, som blev själva inkörsporten. Under mitt examensarbete hade jag dessutom en handledare som uppmuntrade mig att fortsätta med lappteknik. Som sa ”kör!”, berättar Ellen.
Drömmen om ett konstnärligt yrke hade hon redan i unga år. Som åttaåring var planen att bli ”bakgrundsdansare, skådespelare eller konstnär”.
− Min mamma är textillärare och pappa var finsnickare. Även om jag i mitt skapande har en annan ingång, är jag uppvuxen i en miljö där skaparlust och kreativitet tas på allvar. Det är inte bara en hobby utan kan bli ens yrkesliv, säger Ellen.
Steget att söka förberedande konstskola efter gymnasiet var med andra ord inte särskilt stort. Hon valde grafik, vilket sin tur gjorde att hon fick upp ögonen för textildesign i Borås.
Väl där, efter halva utbildningen, insåg Ellen att hon inte ville vara kvar i designspåret.
− Jag trivdes inte med att begränsa min estetiska lust till vilka färger som trendar nästa säsong. Jag ville få experimentera fritt och därför kändes det så självklart att söka HDK-Valands masterutbildning i textilkonst, säger hon.
Under masterutbildningens andra år födde hon dottern Vanja. Det innebar studieuppehåll och föräldraledighet. Men ett år senare var Ellen tillbaka.
− Det var egentligen inga problem. Eftersom flera av studenterna har gått andra utbildningar och hunnit närma sig 30 innan de kommer till HDK-Valand är det många som har barn. Jag kände att det fanns stor förståelse, också från skolans sida, säger Ellen.
Hon tycker till och med att föräldraskapet hjälpte henne att fokusera. Särskilt under examensarbetet. Ellen säger att hon blev mer rädd om de timmar hon hade att arbeta.
− När andra studenter tog två timmar lunch hade jag en kvart, säger hon.
Ellen berättar att tiden på HDK-Valand dels gav henne nära vänner, dels en legitimitet som är användbar när hon till exempel söker arbetsstipendier.
− Det ger självförtroende att ha en masterexamen. Den är ett bevis på att man är högutbildad inom sitt fält. Att få det på papper gör något med en, säger Ellen.
Text: Camilla Adolfsson
