Radost har aldrig tvivlat på sitt val – att designa för barns lek
Ända sedan tolvårsåldern har Radost Kerefeyna drömt om att skapa saker som barn kan leka med. Idag - tio år efter examen från HDK-Valands masterprogram i Child Culture Design är hon en etablerad designer på världens största leksaksföretag – danska LEGO.
På frågan om hon själv lekte mycket med LEGO som barn är Radost Kerefeyna ärlig och svarar ”nej, inte särskilt mycket”. Hon förklarar att de små, färgglada och i Skandinavien omåttligt populära plastbitarna, helt enkelt inte var vanliga i Bulgarien när hon växte upp.
− Jag hade bara ett enda set, jag minns inte vilket. Men bitarna var rosa, lila och vita och jag använde dem mest för att göra planritningar och fantisera kring hur vi skulle inreda det hus som min pappa höll på att designa åt oss, säger hon.
Radost arbetar sedan nio år tillbaka som senior konceptdesigner på LEGOs kontor i Billund. Hon började bara ett år efter avklarad examen från HDK-Valand. Då hade hon även bott lite kort i Norge för att ihop med nuvarande maken arbeta i en stopmotion-studio.
− Det var kul och ganska skönt efter två års intensiva studier. Men sedan började jag längta tillbaka till designen. Efter att få fortsätta med det jag egentligen vill, säger hon.
Faktum är att det är ganska länge sedan hon bestämde sig för att bli leksaksdesigner. Radost berättar att man i det bulgariska skolsystemet kan välja en specialinriktning redan i grundskolan, så tidigt som i sjunde klass, och att hon då valde design och konsthantverk.
− På min skola fanns det till och med en liten grupp där vi specialiserade oss på leksaker. Jag tyckte att det lät så coolt att få lära sig att göra leksaker. Särskilt i den åldern, då jag själv befann mig i gränslandet mellan att vara tonåring och ett barn som fortfarande leker.
Radost berättar att det var där hon designade sin allra första leksak.
− Det var en box med formade träblock som det gick att bilda olika djur med, säger hon.
Sedan dess har hon aldrig tvivlat på sitt yrkesval. Skulle hon av någon anledning ha behövt en plan B hade den handlat om att teckna och illustrera, vilket hon gärna gör på sin fritid.
Oavsett vilket satsade Radost på en kandidatexamen på konstakademin i hemstaden Sofia. Och även där fanns möjligheten att formge och skapa med barn som främsta målgrupp.
− Det var en utbildning som la stor vikt vid det praktiska hantverket och materialen. Vi gjorde vackra saker, ja, men för egen del önskade jag mer kritiskt tänkande, säger hon.
Valet att söka sig till Göteborg
Att stanna kvar och ta en masterexamen i Sofia kändes inte aktuellt. I stället började Radost kolla runt på nätet och göra research för att hitta alternativ på andra håll i Europa.
När Child Culture Design på HDK-Valand dök upp på skärmen insåg hon nästan direkt att det var hit hon skulle. Inte minst när hon fick syn på elevernas examensprojekt.
− Det stämde överens med det jag ville göra och hur jag ville utvecklas som designer. Här handlade det inte bara om snygga prylar, utan om saker som har en positiv inverkan på barn och deras utveckling. Det fanns så mycket tanke bakom varje projekt, säger Radost.
Första tiden på HDK-Valand blev ganska tuff. Radost fick jobba hårt för att anpassa sig.
− Lärarna var fantastiska. De ställde hela tiden frågor. Man fick rättfärdiga allt från varför man valt att göra det man gjorde till varför man använde den och den färgen. Och så vidare. Jag hade ingen erfarenhet av att konstant behöva förklara hur jag hade tänkt. Det tog ett tag att vänja sig, säger hon.
En annan sak hon uppskattade på HDK-Valand var hur barn involverades i designprocessen. Studenterna fick besöka förskolor. De hade workshops. Ibland träffade de rätt små barn, vilket krävde flexibilitet och en förmåga att ”läsa lite mellan raderna”, som Radost säger.
− Dels kunde barnen vara blyga, dels hade de inte alltid ett utvecklat språk. Det handlade verkligen om att observera och se vad de gjorde med materialet de fick.
I dag jobbar hon gentemot barn i alla åldrar. Det händer att hon får hon frågan om hon aldrig tröttnar på att ”göra saker till barn” och om det inte är dags att testa något nytt.
− Men jag ser inte barn som en grupp på det sättet. De utvecklas hela tiden. En ettåring är något helt annat än en treåring. Inget barn är det andra likt. Det ser jag ännu tydligare nu när jag har fått följa min son, som är ett år och åtta månader, säger hon.
Text: Camilla Adolfsson
