Studenter som vill göra skillnad för planeten
Bredden och att träffa andra miljöintresserade är något av det bästa med Samhällsvetenskapligt miljövetarprogram (SMIL). Det anser studenterna Regina, Elin och Johan som läser sin andra termin på programmet. De berättar om sina framtidsplaner och vad de tycker om utbildningen hittills.
Det tar inte många minuter innan studenterna Regina Isacson, Johan Tunander och Elin Borgström är inne i en av sina många diskussioner. Den här gången handlar det om resande. Är det rätt att resa eller borde vi stanna på hemmaplan? Johan tycker inte att vi behöver åka till andra sidan jorden för att skaffa oss nya upplevelser. Regina anser att fokus borde ligga på att få ner utsläppen snarare än själva resandet.
— Under en föreläsning fick vi en övning där vi skulle argumentera för eller emot i en specifik fråga. Under processens gång fick man verkligen insikt i att det sällan är svart eller vitt. Vi baserar ofta vår ståndpunkt på de förkunskaper vi har, säger Johan.
— Föreläsningarna öppnar upp för många intressanta diskussioner. Vi tre fortsätter ofta att prata efteråt, säger Regina.
Vad gäller en fråga är de i alla fall rörande överens – utvecklingen mot ett hållbart samhälle måste gå snabbare, vilket också är en anledning till att de sökte till SMIL. Deras förhoppning är att utbildningen ska ge dem möjlighet att påverka.
— Jag vill sprida kunskap och handlingskraft, säger Elin. Jag är särskilt intresserad av allt som har med havet att göra. Hur havet mår påverkar vårt liv på land i högre grad än många tror. Ekosystemet i havet har till exempel en fantastisk förmåga att ta upp koldioxid, säger hon.
— Jag har en vision om att människor och natur kan existera i symbios. Hur vi ska nå dit vet jag inte, men jag hoppas att utbildningen ska ge mig verktyg för att kunna jobba mot en sådan utveckling, säger Johan.
Regina instämmer:
— Att läsa på SMIL blir ett sätt att hantera sin klimatångest – vi vill vara med och bidra till lösningarna.
Ger en bred förståelse
Under det första året erbjuder utbildningen insikt i olika miljöfrågor. Under den tredje terminen väljer de ett ämne att fördjupa sig i. Bredden ger en generell förståelse för vilka utmaningar som samhället och planeten står inför, anser studenterna. Något av det bästa är också att få möjlighet att träffa andra som är intresserade av miljö och hållbarhet. Under pandemin har det inte blivit lika många tillfällen som tidigare, eftersom de flesta föreläsningar skett digitalt. Ett par grupper med studenter har då träffats på egen hand.
– Jag tycker att det är viktigt att kunna ha ett vardagligt samtal om föreläsningarna. Genom att diskutera med andra på utbildningen får man en fördjupad förståelse av frågorna. Om pandemin fortsätter skulle planerade digitala diskussionstillfällen kunna vara ett bra alternativ, säger Johan.
Efter utbildningen på SMIL finns det möjlighet att fördjupa sig ytterligare genom att läsa en master. Elin har siktat in sig på masterprogrammet Hav- och samhälle vid Göteborgs Universitet. Även Johan är säker på att han vill läsa vidare. Han tror på en bred bas i kombination med spetskompetens.
— Om man ska rädda planeten kommer det behövas, säger han.
Regina som är tjänstledig på halvtid jobbar halvtid inom marknadsföring vid sidan av studierna, är först och främst intresserad av att fortsätta jobba. Med utbildningen vill hon vidareutveckla sin roll inom kommunikation.
— Jag tror att kommunikation är en viktig pusselbit när det kommer till att uppnå samförstånd och samarbete i miljöfrågor.
— Det är roligt att prata med andra som är miljöintresserade, men diskussionen får inte bli elitistisk – att det endast blir en politisk fråga. Om vi ska uppnå förändring måste vi hitta ett sätt att nå ut till gemene man.
Att göra skillnad är viktigast
Hållbarhetsarbete kan utföras på flera nivåer – på ett företag, i offentlig verksamhet eller via en ideell organisation. Oavsett vart de hamnar efter utbildningen hoppas de på en roll där de kan inspirera och hjälpa människor att göra bra val. Ibland blir frustrationen över utvecklingen i världen stor, menar Johan. Vi har ännu inte kommit till en punkt där världens ledare är villiga att vidta de åtgärder som krävs, och en snabbt växande medelklass i länder som Indien och Kina vill självfallet äga bilar och äta kött till middag, precis som människor i väst. Trots det är de förhoppningsfulla. Det är ett måste om människor ska orka kämpa, menar Elin.
— Jag har valt att se det positivt. Det är bättre att vi lyckas få ner koldioxidutsläppen om 20 år än att det inte sker alls, säger hon.
Regina instämmer. Hon tror att det är fullt möjligt att förändra människor synsätt, exempelvis när det kommer till sätten vi transporterar oss på.
— Jag tror att man kan förändra sättet vi ser på mobilitet utan att människor upplever att något tas ifrån dem. Då leder det i sin tur till mindre utsläpp.
Om tio år hoppas de att de deltar i arbetet mot en hållbar utveckling. Kanske allra mest, önskar de att världen har förändrats.
— Då hoppas jag att vi har kommit betydligt längre än vad vi har idag, annars anser jag att vi misslyckats, säger Johan.
