Vad betyder väl en individ för historiens gång? Varför skall vi intressera oss för en enskild människas handlande i en värld som styrs av globala penningströmmar, eliters maktambitioner och vapenmakt? Kanske därför att enskilda individer gång på gång har visat att de inte bara kan göra skillnad i enskilda händelseförlopp utan också bli förebilder, läromästare eller stilbildare för dem som kommer efter. Kanske därför att auktoritära krafter alltid lurar bakom hörnet för att montera den mångfald och brokighet som är demokratins livsluft.
Syftet med den här boken är att – med den franske politikern Pierre Mendès France som ledsagare – beskriva och diskutera olika strategier för motstånd mot försöken att undergräva demokratin, vare sig motståndet kommer från höger eller vänster. Mendès France satt i parlamentet för Parti Radical från 1932 och fram till 1958, samt 1967–68. Han var under olika perioder minister för ekonomi, premiärminister och (i praktiken) utrikesminister. Han var debattör, publicist, partiledare och fransk representant i en mängd internationella sammanhang. Och han var en av de Gaulles närmaste medarbetare i motståndrörelsen France Libre.
Pierre Mendès France växte upp och påbörjade sin politiska bana mellan 1900-talets två världskrig. Han var jude i en anti-semitisk diskurs. Han var radikal i en konservativ tid. Han var anti-nazist i ett nazi-ockuperat land. Han var motståndare till kolonialvälden i en kolonialistisk tid. Han var motståndare till de Gaulle i en gaullistisk tid. Han trodde på parlamentarism i en tid av starka män.
För Mendès France var argumentet, analysen och sanningen de viktigaste politiska vapnen. Han var aldrig någon ideolog eller visionär. Men han var principfast. Pragmatisk i förhandlingar men med siktet inställt på principiella mål. Han var också orädd och satte inte makten före idéerna. För att citera den svenske diplomaten Jean-Christophe Öberg; ”(D)et är att beklaga att man i Frankrike lyssnade så lite till vad han hade att säga om sin tids stora frågor. Kanske passade inte PMF’s egenskaper på den politiska scenen under den fjärde och femte republiken.”
Nej, kanske passade han inte in. Eller, så var det just det som var hans styrka. Vässad av erfarenheterna från motståndsrörelsen under andra världskriget var han i Frankrike för många, särskilt i den unga generationen, en alternativ röst. Mendès France stod för något annat än den dominerande ekonomiska, militära och politiska maktens språk. Särskilt under 1950- och 1960-talet hade han politisk stjärnstatus i Frankrike och, som nämnts, även i Sverige. Hans besök i Uppsala 1955 var bejublat bland studenterna.
Han pekade på andra politiska möjligheter än de som dominerade i debatten. Indokinafrågan liksom Algerietkriget är tydliga exempel på det. Men också hans sätt att argumentera, hans syn på parlamentet och hans insikter om ekonomins strategiska betydelse för samhällsomvandling pekade på en alternativ väg. Och om det är något som är centralt i motståndet mot auktoritära idéer inom demokratin så är det röster som utvecklar, och uthålligt håller fast vid, andra alternativ än det dominerade. Det är demokratins mångfald som är kanske det enda, men avgörande, motståndet vi har att tillgå inom demokratin.
I bokens sista kapitel drar jag samman lärdomar och slutsatser som vi idag kan, och bör, dra av Mendès Frances notoriska motstånd mot alla former av politisk repression eller inskränkningar av demokratiska rättigheter.
