Att förkroppsliga och dokumentera platsspecifik performancekonst

Nathalie S. Fari disputerade i scenisk gestaltning vid Högskolan för scen och musik i maj 2024, med avhandlingen "Situated Agencies: Mediating Places Through the Body". Projektet kan kortfattat beskrivas som en undersökning av hur platsspecifik performancekonst kan skapas med ett förkroppsligat och dokumentärt tillvägagångssätt.

Med utgångspunkt i platsbaserad forskning, performancedokumentation och posthumanism genomförde hon ett antal performancelaboratorier i samarbete med konstnärliga forskare på Götaplatsen i Göteborg och Praça Mauá i Rio de Janeiro. Ett centralt syfte med dessa laborationer var att utforska förhållandet mellan förkroppsligande och audiovisualitet, särskilt genom att experimentera med hur de audiovisuella spåren av en laboration kan fungera både som data och som en källa till kreativitet för att utveckla så kallat screen performance som forskning. Det här samtalet fokuserar främst på den del av projektet som genomfördes i Göteborg.

Vad var utgångspunkten för det här projektet? Och vad handlar det egentligen om?

Det handlar om att arbeta platsspecifikt och att ge sig in i dialog med platser. När jag flyttade till Göteborg behövde jag hitta en plats som jag kände hade den typ av olika lager som jag gillar att titta på. Till exempel att det finns ett offentligt liv, och inte bara tom, vacker arkitektur. Och att det har en viss historisk betydelse och att du som utövande konstnär känner att du kan vara på den platsen och göra ditt jobb. Så det är min utgångspunkt och sedan utvecklar jag performancematerial för den specifika platsen, som i sin tur förmedlas via media. I det här fallet medierades det med en kamera, så det är inte ett liveframträdande i sig.

Och varför valde du Götaplatsen för det här projektet?

Jag kom från Berlin där man har mycket offentligt liv och diskussioner om det offentliga rummet, men när jag flyttade hit till Göteborg kände jag först att det inte fanns så mycket av den saken. Så det var därför jag hamnade på Götaplatsen, som för många göteborgare förmodligen inte är det bästa stället att hänga på, men där jag åtminstone kunde se alla dessa lager av ett mycket varierat offentligt liv, inte bara på grund av kulturinstitutionerna där utan också på grund av alla evenemang som äger rum på Götaplatsen. Och så har man den här monumentala arkitekturen som har en historisk betydelse. Men när jag började hade jag ingen aning om var jag skulle hamna, hur jag skulle utveckla ett performativt engagemang med platsen. Men det är faktiskt vad det handlar om.

Titeln på din avhandling är "Situated Agencies – Mediating Places Through the Body". Skulle du kunna plocka isär det och förklara innebörden?

Okej, så situated agencies är... vi människor har agens, vilket innebär att vi har en möjlighet att vara närvarande och engagera oss inte bara i andra människor utan också i allt som finns på en plats. Och det “situerade” är att du verkligen är fysiskt och mentalt närvarande, men också att du är “inbäddad” i en specifik miljö under en specifik tid. Så i dessa fall innebär det “situerade” också att man alltid befinner sig i en relation. Det är alltså en form av relationsskapande med människor omkring en, med djur och föremål, med atmosfären... med allt som omger en på en specifik plats. Vilken typ av struktur, vad gör den med mig när jag är där? Hur uppfattar jag utrymmet, fåglarna? Djuren har också agens... den mänskliga agensen är påtaglig, människorna är där av specifika anledningar.

Bild

Det du beskriver låter lite besläktat med saker som stadsplanerare eller arkitekter kan tänkas undersöka: Om man till exempel vill bygga ett torg måste man fundera på hur folk rör sig där och vilka ärenden de har på platsen.

En stor skillnad är att stadsplanerare och arkitekter skapar utrymmen för funktionalitet, så de tittar på hur människor kommer att använda utrymmet. Detta är inte vad jag arbetar med, för mig är platsen en kreativ källa och handlar inte bara om funktionalitet. Det handlar mycket mer om hur jag kan bli påverkad och hur jag påverkar platsen. Och i mitt fall sker mitt engagemang i en plats genom kroppen och genom performativa strategier. Så det är inte så att jag tänker att människor ska gå från vänster till höger och nu ska jag bygga en korridor så att de lättare kan korsa platsen. Visst är det viktigt att förstå hur platser används, men jag är intresserad av hur platsen kan vara en kreativ källa för ett performanceverk.

Så föreställningen skapas i dialog med rummets fysiska och historiska betydelse. Och även med andra aspekter?

Ja, det finns också platsens sociala betydelse, det offentliga livet, men också en aspekt som jag vill kalla platsens dolda berättelser. Jag vill leta efter dessa berättelser, som inte har berättats tidigare. Det kan vara något mycket enkelt, som till exempel i fallet med min kortfilm "I am the Camera", som är en performativ interaktion med Hasselbladstatyn på Götaplatsen. Statyn håller i en kamera, eftersom den representerar fotografiet som teknologiskt fenomen. Jag använder statyn som en sorts fantasi om att den med sin kamera porträtterar Götaplatsen 24 timmar om dygnet, att det är en “dold kamera” på grund av hur den är placerad. Det är inte vad folk vanligtvis förknippar med Götaplatsen och jag tror inte många skulle åka dit på grund av statyn. Där finns stora uppenbara attraktioner som Poseidonfontänen och den monumentala trappan till museet, men dem ville jag undvika. Och det är det här jag kallar en dold berättelse. Det satte igång en fantasi som jag kunde börja utveckla något utifrån.

Bild

Låt oss hålla oss till kameran för ett ögonblick. Placeringen av Victor Hasselblads staty är kanske bara en tillfällighet, men jag tycker att den säger något om kamerans och fotografens betydelse. Ingen ser den, men den blickar ut över denna betydelsefulla plats. Det hänger på något sätt samman med det här att hålla en kamera framför sitt ansikte, det är som om man gömmer sig från situationen. På samma sätt får jag en känsla av att ditt arbete handlar om dialogen mellan personen och platsen, men att dokumentationen blir som ett extra lager mellan dig och publiken?

Kameran kan rama in och ge mig en massa detaljer. Den skapar ett dubbelt perspektiv där man kan få ett slags avstånd men också vara ganska nära.

Men jag har också använt kameror i mitt arbete redan innan jag började med det här projektet, så det har alltid funnits där. Och här hade jag nu bättre tekniska möjligheter att använda dem och lägga allt större vikt vid den rörliga bilden.

Det är också viktigt att skapa ett material på plats, men när det gäller att skapa film görs mycket av jobbet i ett redigeringsprogram. För mig blev det här ett slags "omformning av rummet" och det var det som blev så intressant. Dokumentationen handlar inte bara om att dokumentera det som händer, vilket i och för sig ändå är nödvändigt för många konstnärer om de vill sälja sina verk. Så det har alltid varit en viktig aspekt för mig, men jag betraktar också dokumentation som en konstnärlig praktik, hur man dokumenterar och hur man skapar ett intressant material så att man får fler alternativ och kanske kan skapa ett konstnärligt verk med materialet. Och det här platsspecifika engagemanget gjorde det möjligt för mig att generera det här materialet, och redigeringen gav mig en möjlighet att återskapa platsen och sedan skapa en berättelse.

Till exempel "I am the Camera", där jag intervjuar Hasselbladkameran, skulle ha varit nästan omöjligt att göra som ett liveframträdande. Eftersom vi hade mycket begränsad tillgång till kameran. Hasselblad Center sa ja till mitt förslag, de gillade idén och gjorde kameran tillgänglig för oss. Det är en kamera som har varit på månen, ett historiskt mycket viktig objekt som de förvarar i ett kassaskåp. Så genom att filma istället för att göra en liveföreställning var verket möjligt att genomföra.

Bild

När du säger dokumentation kan man få intrycket att det i princip handlar om att kameran är en passiv observatör och att du bara försöker fånga det som händer. Men när jag tittar på videorna i era labb verkar det handla om mer än så. Och på ett lustigt sätt är det som att när du intervjuar Hasselbladkameran ger du kameran agens, du gör den till en varelse. Så jag känner att det på ett symboliskt plan gör samma sak som det som händer i föreställningarna. Ibland använder du till exempel en GoPro-kamera och då är det mer som om kameran är en aktiv del av föreställningen.

Ja, kameran har en performativ, jag skulle vilja säga narrativ, agens. Den är en medverkande i performance-labbet. Så det handlar mer än bara en konventionell dokumentation, där man placerar en kamera på ett stativ och trycker på knappen för att spela in en föreställning.

Jag funderar också på var den ska placeras, placerar ut flera olika kameror och arbetar mer som i en kinematografisk process. Poängen är också att skapa ett rikt material som jag kan använda på många olika sätt i redigeringen eller i det narrativa tänkandet. Men min ingång är ändå helt annorlunda än en filmskapares.

Din utgångspunkt i projektet verkar inte vara så mycket ur synvinkeln dokumentation och kameror? Det låter för mig som att detta kom in i projektet delvis av en slump på grund av pandemin?

När jag gick in i projektet hade jag tre olika områden som jag tittade på i laboratorierna: Ett är dokumentation. Ett annat var fysisk träning, hur man förbereder kroppen för en sådan praktik i ett offentligt rum, vilket är något helt annat än för skådespelare på en scen. Och den tredje handlade om metoder för att utforska hur man hanterar platser. Och av en slump hittade jag Hasselbladstatyn där kameran är helt central, så jag tror att det ledde till att kameran plötsligt blev så framträdande i mitt projekt.

Men i ett platsspecifikt projekt utgår man från en plats och vet aldrig vad som kommer att ske! Men det är det som är det fina med det. Det är annorlunda än på scenen där man kommer med en pjäs och en idé som man repeterar i två månader. Med platsspecifika projekt vet man sällan mycket, och det innebär en stor risk. Men i det här fallet är jag väldigt tacksam för att Hasselblad kom in i bilden, det var ett fruktbart sammanträffande.

Jag tänker att vår relation till kameror har förändrats så mycket under de senaste 20 åren. Som scenkonstnär måste du ha upplevt den här förändringen, hur publiken idag ofta gömmer sig bakom sina telefoner? Är det här en del av det du undersöker, hur interaktioner idag påverkas av att de är mer medierade genom teknik?

Ja, för mig är den här frågan tillräckligt intressant för att jag ska vilja fortsätta, och jag har tidigare gjort ett projekt där jag undersökte hur vi navigerar genom rum med hjälp av mobiltelefoner. I Sverige har digitaliseringen gått mycket långt och människor tillbringar... ja, för mig är det alldeles för mycket tid framför telefonen.

Men hur som helst, jag tror att alla dokumenterar sina liv på heltid. Det är därför en av karaktärerna i kortfilmen I am the Camera är en influencer. För influencern är den som lever för kameran och tjänar pengar på kameran. Men mitt sätt att närma mig det är mer i form av satir. Jag ser det bara som så absurt, och jag älskar att observera hur människor beter sig. Kanske är min roll som performancekonstnär och filmskapare att vara observatör.

Det är en enorm förändring, särskilt under de senaste 10 åren, och vi vet fortfarande inte vart den är på väg. Förmodligen kommer folk gå med Google-glasögon om några år. Jag ser det också ur en kritisk synvinkel och det är därför jag riktar uppmärksamheten mot en kamera som landade på månen. För mig är det ett sätt att ompröva vår relation till kameror, eftersom den här kameran hade ett superviktigt uppdrag: att dokumentera och visa något som ingen hade sett förut.

Bild

Går vi för djupt in på den här kamerarelaterade aspekten av ditt projekt?

Nej, men vi kan också titta på en annan viktig del av projektet, som är ett mer sensoriskt förhållningssätt till platser. Ur den synvinkeln är kameran bara ett gränssnitt, och tyngdpunkten är istället på perception, sinnena. Och för att återgå till titeln, alltså att “förmedla platser”. Du tar med dig dina sinnen, din hud, din hörsel, din beröring, din blick... Jag brukar använda som metafor att kroppen i ett offentligt rum är en slags seismograf som registrerar platsens performativa kvaliteter.

Och detta är en mycket viktig ingångspunkt eftersom man måste vara där fysiskt och känna av platsen och se vad man kan få ut av den. Mycket genom improvisation.

Genom åren har jag utvecklat vad jag kallar "body mapping labs". Jag har gett dem i olika sammanhang, även till arkitekter på Chalmers, med hjälp av de tre huvudmetoderna: att kartlägga, känna av och dokumentera en plats. Förutom allt mitt konstnärliga arbete är jag också yogalärare och jag kommer från dansen, så jag har arbetat med kroppen i många år.

Jag försöker ge labbdeltagarna möjlighet att engagera sig och sedan utgör det den huvudsakliga metoden för att generera ett material, oavsett vilket medium deltagarna väljer.

Även om det verkar vettigt att använda våra mänskliga sinnen för att försöka ta reda på hur man till exempel kan skapa ett offentligt rum som känns bra för människor, är det fortfarande problematiskt eftersom det inte är något som kan mätas, utan det baseras på känslor och subjektiva upplevelser. Tror du att den här typen av metoder kan ses som lite oseriös utanför konstvärlden?

Ja, det bygger verkligen mycket på subjektivitet. Men när jag gjorde body mappingen på Chalmers tyckte arkitektstudenterna att det var väldigt nyttigt att förstå förhållandet mellan människokroppen och rummet, eftersom de ofta skapar rum mentalt men inte har en aning om hur dessa rum kan påverka människor. Genom att ta hänsyn till de kroppsliga aspekterna kan man göra platser mer lustfyllda, vilket skulle kunna förändra vårt sätt att interagera mycket.

Man skulle kunna tro att ett mänskligt perspektiv skulle vara mer integrerat när utrymmen är designade för människor?

Ja. Jag växte upp i Sao Paulo med alla skyskraporna där, och det finns så många platser där man känner sig förtryckt eftersom det saknas utrymme för att andas. Det finns ingen stadsplanering. Staden växte som en explosion och det påverkar människorna, det påverkar trafiken och luften... det påverkar så många saker. Jag tror att vi tenderar att glömma hur viktigt det är att aktivera en form av kroppsligt engagemang.

Och när det gäller konstnärlig forskning skulle jag säga att den ligger lite närmare humaniora, men att den fortfarande tillåter mycket mer subjektivitet, och det är det som gör att den ibland är svår att förstå.

Det är svårt att ta bort subjektiviteten från konstnärlig forskning, men man kan ändå utveckla metoder, som till exempel inom samhällsvetenskapen, där man använder intervjuer för att samla in information som utgår från subjektiva perspektiv.

Det här är intressant eftersom det vid disputationen av mitt projekt deltog en person från Chalmers som är van vid att jobb i relationen mellan maskin och kropp, inte den relation som jag diskuterade, nämligen kroppen och platsen. Men för honom var det verkligen intressant att befinna sig i ett konstnärligt forskningssammanhang och se de olika ingångarna, men också överlappningarna mellan våra projekt.

Men mitt projekt lade dock stor vikt vid metoder och inte vid den konstnärliga produktionen, vilket skulle ha gjort det ännu mer subjektivt. Men jag ville erbjuda metoder och verktyg som andra kan använda i sitt eget arbete.