Föräldrastress och traumatiska livshändelser i familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)
Maria Davidsson, psykolog och doktorand berättar om sin forskning vid Gillbergcentrum
Du är psykolog och nu doktorand, vad fick dig att bli forskare?
- Efter psykologexamen gjorde jag forskar-PTP, en årslång tjänst som delas mellan klinisk verksamhet och forskning. Innan dess hade forskning känts väldigt avlägset för mig, jag var nog inställd på att endast arbeta kliniskt i framtiden. Jag blev ganska överraskad över hur kul det var att forska, och sedan dess har det känts självklart att fortsätta! Kombinationen av forskning och kliniskt arbete passar mig perfekt, den hjälper mig att hitta relevanta frågeställningar och gör det också lättare att implementera resultat från forskning i den kliniska vardagen.
Vad handlar din avhandling om och hur kommer det sig att du började studera denna fråga specifikt?
- Mitt doktorandprojekt har titeln ”Föräldrastress och traumatiska livshändelser i familjer med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF)”. I tidigare forskning har föräldrar till barn med NPF visats uppleva höga nivåer av föräldrastress och föräldrastress har i sin tur visat sig påverka både föräldraskapet och interaktionen mellan förälder och barn. Tidigare studier har även visat att beteendeproblem, som ofta ses vid NPF, innebär ökade påfrestningar på familjen. På gruppnivå beskrivs i flera studier dessutom en ökad förekomst av traumatiska livshändelser hos barn med NPF, något som ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa på både kort och lång sikt. Det jag försöker svara på i mitt projekt är om det finns ett samband mellan föräldrastress, uppfostringsmetoder och traumatiska livshändelser i familjer med barn med NPF.
- När man jobbar inom barnpsykiatrin blir det tydligt att det finns en hög nivå av föräldrastress hos föräldrar till barn med NPF, men det blir också tydligt att det saknas kunskap om hur vi ska kunna stötta de familjer som far illa. Tidig upptäckt och tidiga insatser gör sannolikt skillnad, men vi behöver veta mer om samband mellan olika typer av svårigheter och vi behöver bli bättre på att nå ut till de familjer som behöver stöd.
Du har publicerat din första artikel i Nordic Journal of Psychiatry. Kan du ge oss en kort sammanfattning av vad den handlar om och dina resultat?
- Min första artikel, ”Anxiety and depression in adolescents with ADHD and autism spectrum disorder; correlation between parent- and self-reports and with attention and adaptive functioning”, publicerades 2017. I studien ingick ungdomar med ADHD- och/eller autismdiagnos som svarat på frågor om ångest och depression, samt genomfört ett datoriserat uppmärksamhetstest. Även ungdomarnas föräldrar deltog genom att svara på frågor om ungdomens psykiska mående, samt om adaptiva förmågor. Vi fann att ungefär en tredjedel av ungdomarna rapporterade höga nivåer av ångest och depression, något som inte alltid speglades i föräldrarnas rapport.
- Studien visade att kliniskt verksamma behöver vara medvetna om det förekommer en hög prevalens av ångest och depression hos barn och ungdomar med ADHD eller autism. Vi fann också ett behov av att använda flera källor för att bedöma mående och funktion hos ungdomar, eftersom varje informant kan ge olika men värdefull information. Ångest eller depression verkar dock inte påverka resultat på datoriserade uppmärksamhetstest, vilket tyder på att utredning av ADHD är möjlig trots symtom på ångest eller depression.
Vad studerar du just nu?
- Just nu håller jag på att avsluta min datainsamling och hoppas att jag inom kort kan börja skriva på det första delarbetet i avhandlingen, som kommer att fokusera bland annat på om det finns ett samband mellan föräldrastress och barnets funktion, och om föräldrastress skiljer sig över olika diagnostiska grupper.
Vad har varit höjdpunkten i din forskarkarriär hittills?
- Det är svårt att välja bara en! Det var härligt när min första artikel publicerades, det ligger så mycket arbete och slit bakom. De allra största höjdpunkterna har jag ju fortfarande framför mig, allra störst är såklart själva disputationen. Jag längtar!
Har du upplevt några utmanande stunder under dina doktorandstudier? Om ja, vilka?
- En sak som har överraskat mig med doktorandstudierna är att jag märker att jag blir ganska påverkad även när mindre saker går snett – forskningen har kommit mig väldigt nära känslomässigt. Jag har ju fått lära mig att många saker i forskning tar mycket, mycket längre tid än jag trott. Ibland har det känts som att jag aldrig kommer framåt, eftersom tidsplanen har fått ändras gång på gång. Samtidigt så förstår jag att det är så det är att forska. För ett tag sedan var det en kollega som sa att hon försöker att rycka på axlarna och tänka ”it’s a part of doing research” varje gång något går fel, och det försöker jag ta efter.
Vad tycker du mest med om att vara doktorand?
- Det är så många saker som är roliga med att vara doktorand! Jag tycker det fantastiskt att få möjlighet att fokusera på mitt projekt och det känns otroligt meningsfullt att få träffa alla de familjer som delar med sig av sina upplevelser. Jag tycker också att vi har en härlig gemenskap på Gillbergcentrum och jag är väldigt tacksam att jag fått ta del av så många intressanta diskussioner med mina forskningskollegor.
Om du blickar framåt i tiden, vad skulle vara nästa forskningsämne för dig?
- Jag skulle tycka att det vore väldigt intressant att fortsätta forska på faktorer som påverkar familjens funktion i familjer med barn med NPF, och kanske fokusera mer på behandlingsinterventioner. Den data vi har samlat in hittills har gett massvis av tankar och funderingar kring hur stödinsatser skulle kunna utvecklas. Vi får se vart framtiden för mig!
På fritiden tycker jag om att läsa böcker. Min favorit är ”Den hemliga historien” av Donna Tartt som jag har läst om flera gånger. Jag försöker också ta varje chans jag får att vara utomhus och jag tackar aldrig nej till en skogspromenad eller, om vädret tillåter, en tur med längdskidorna.
