Problematisk skolfrånvaro/"hemmasittare"

Om hemmasittare

Problematisk skolfrånvaro, skolvägran eller hemmasittare är inte diagnoser, men däremot en stor utmaning för barn, föräldrar, skolpersonal och kliniskt yrkesverksamma. Begreppen kan definieras på flera olika sätt, men har gemensamt att de syftar på barn som är frånvarande från skolan under en längre tid och ofta upplever oro eller stress av att gå tillbaka till skolan.

I Sverige har vi skolplikt men också skolrätt – barn och ungdomar har rätt att gå i skolan. Skolgången är viktig därför att den har en stor effekt på barnets sociala och emotionella utveckling, och närvaro i skolan är viktig för skolprestationerna. Barn med problematisk skolfrånvaro har oftare kunskapsluckor och får ofullständiga betyg, vilket riskerar att försvaga chanserna på arbetsmarknaden och ökar risken för utanförskap.

Hur många barn går inte till skolan?

I Skolinspektionens enkätundersökning redovisades att 1 700 skolpliktiga elever hade en ogiltig sammanhängande frånvaro under minst en månad, vilket motsvarar cirka 1,7 promille av alla skolpliktiga elever i Sverige. Utöver det visade undersökningen att nästan 18 000 elever hade upprepad ströfrånvaro, vilket är en riskfaktor för längre frånvaro. I skolinspektionens kartläggning mättes frånvaron vid ett specifikt tillfälle, men i studier som mätt frånvaro över längre tid har man funnit att mellan 5–28 % av alla elever någon gång under skolgången uppvisar frånvarobeteende.

Problematisk skolfrånvaro är lika vanligt hos flickor som hos pojkar, och debuterar vanligen i tidiga tonår. Prevalensen är något högre på större skolor. Mycket tyder på att problematisk skolfrånvaro är vanligare bland elever med autismspektrumtillstånd, med en prevalens runt 40–53 % hos barn med AST.

Varför går barnen inte till skolan?

Barn med problematisk skolfrånvaro är en heterogen grupp, med många olika orsaker och vidmakthållande faktorer som påverkar varandra, men även om orsakerna varierar finns det individuella, skolrelaterade och sociala faktorer som förenar många av barnen. I forskning delas faktorerna som påverkar skolfrånvaro in i tre kategorier: individ, hem/familj och skola.

• Individuella faktorer kan vara ångesttillstånd, depression, trotssyndrom, somatiska sjukdomar och emotionell instabilitet. Svårigheter med kamratkontakter är vanligt.
• Faktorer i hemmet och familjen kan vara konflikter, sjukdomar hos föräldrar eller syskon samt bristande stöd från föräldrar.
• Skolrelaterade faktorer som kan påverka skolfrånvaro är exempelvis bristande närvarokontroll, mobbning och bristande stöd från lärare. Även otrygghet vid byte av skola, klass eller stadie kan påverka. Ostrukturerad undervisning kan leda till svårigheter hos vissa elever.

Tidigare forskning har identifierat faktorer associerade med problematisk skolfrånvaro specifikt för barn med autismspektrumproblematik. Barn med autism och problematisk skolfrånvaro har ofta en lägre social motivation och större svårigheter med exekutiva funktioner, det vill säga att initiera uppgifter, problemlösa samt att planera och organisera uppgifter. De har dessutom ofta fler symtom på undvikande och depression, samt fler negativa tankar om relationerna med klasskamrater, lärare och skolämnen (särskilt till idrott). I en enkätundersökning genomförd av Autism- och Aspergerförbundet svarade 77 % av de tillfrågade föräldrarna att bristande autismkompetens var den främsta orsaken till deras barns skolfrånvaro.

Hur kan vi hjälpa barnen tillbaka till skolan?

Forskningen påtalar ett stort behov av tidig upptäckt för att förhindra de negativa konsekvenserna som uppstår på såväl kort som lång sikt. Förbyggande insatser för att motverka frånvaro är av stor vikt, exempelvis genom anpassningar för barn med funktionsnedsättningar, aktivt arbete mot mobbning och god arbetsmiljö.

När frånvaro väl har uppstått krävs individanpassade interventioner – just eftersom varje fall har unika utlösande och vidmakthållande faktorer. Det är viktigt att arbeta med att hitta motivation att återgå till skolan, skapa goda relationer med pedagoger och klasskamrater, och stärka barnets självförtroende. Samverkan mellan barn och föräldrar, skola, barn- och ungdomspsykiatri och socialtjänst är viktig!