Internationell samordning behövs för att bekämpa antibiotikaresistens

Varför blev du doktorand?

Bild

Jag har alltid fascinerats av statsvetenskapens bredd, både tematiskt och metodologiskt, och tyckte att de mer självständiga och analytiska delarna av grundutbildningen var mest roande. Uppmuntran från seniora forskare att studera vidare på forskarutbildning har också varit helt avgörande för mig. Sen så är ju forskarutbildningen en unik möjlighet att få fördjupa sig i ett ämne under 4–5 år och pyssla med en massa problemlösningar. Det är en otrolig egotripp.    

Hur är det att doktorera?

För det första så är man på många sätt expert; du förväntas kunna delta i tämligen avancerade diskussioner under forskarseminarier, du förväntas hålla i tvåtimmarsföreläsningar för studenter, du förväntas kunna skriva artiklar i akademiska tidskrifter, och så vidare. Steget från att vara masterstudent till doktorand är därmed ganska stort.

Jag kan gå långa perioder och grunna på en idé men plötsligt så vaknar jag en morgon och polletten har trillat ner.

För det andra så är man fortfarande del av en lärandeprocess. Att doktorera innebär att vi läser en forskarutbildning och det är viktigt att påminna sig om att allt man gör inte behöver ha uppnått perfektion under utbildningens gång. Många doktorander, inklusive jag själv, upplever ofta höga nivåer av stress, sviktande intresse för avhandlingsarbetet, och självtvivel om ens kapacitet och originalitet som forskare. Dessa känslor tror jag är ett uttryck av för höga förväntningar på en själv. Häri ligger en svår balansgång för doktorander.

Kan du utveckla det?

Samtidigt som vi är ambitiösa och relativt högpresterande måste vi acceptera att man lär sig mycket av forskarhantverket enbart genom att utföra det. Och att misslyckas. Att hålla i föredrag på internationella konferenser eller att bearbeta känslorna efter en ”desk reject” är exempel när det kan svida att vara doktorand, men det är just den obekvämligheten som tvingar fram förändring i ens eget beteende, vilket enligt en av mina statsvetarförebilder är ett tecken på lärande.

Det finns nog lika många svar på ”hur är det att vara doktorand” som det finns doktorander. Min upplevelse är generellt mycket god och blir faktiskt bara bättre med tiden, vilket jag tror hänger ihop med den lärandeprocess jag just beskrivit. Ett av de roligaste inslagen är att föreläsa och introducera statsvetenskapens grundproblem för studenter. Det är en socialt stimulerande kontrast till de ändlösa ensamma timmar som ägnas åt att skriva på avhandlingsprojektet.

Vad handlar ditt avhandlingsarbete om?

Jag undersöker i vad mån olika förvaltningssystem skapar möjligheter eller hinder för att etablera förvaltningsmässiga samarbeten mellan länder. I Europa finns åtminstone fem skiljbara förvaltningstraditioner där särdrag i byråkratins arbetssätt, dess relation till politiken och till befolkningen vuxit fram under långa processer. Det har skapat institutionaliserade ”regler” för hur förvaltningen kan och bör fungera.

Denna heterogenitet torde innebära att länder premierar samarbete med andra länder ur samma förvaltningsfamilj. Min forskning visar dock att det är andra värden som skapar förvaltningssamarbeten. Främst handlar det om förvaltningens, särskilt de seniora myndighetspersoner som ansvarar för mycket av den kunskapsproducerande verksamheten, frikoppling från politisk styrning (och därmed möjlighet att arbeta långsiktigt), deras förmågor till komplex problemlösning och horisontella former för internationellt nätverkande. Samarbete har sällan en reell påverkan om den förblir informell och horisontell. Formalisering och någon form av dömande maktutövning är helt avgörande för att säkerställa institutionalisering och därmed beteendeförändring.

Att samarbeta och gemensamt försöka knäcka riktigt kluriga frågeställningar eller att samförfatta texter är oerhört roligt.

Vad under söker du mer specifikt?

Den samarbetsproblematik som jag undersöker är frågan om antibiotikaresistens, där samhällsvetenskaplig forskning är så gott som obefintlig. Frågar du forskare på medicinska institutioner så är detta en av de absolut viktigaste frågorna för framtiden. Enligt en sökning jag gjorde nyligen kommer endast 0,5 procent av all forskning om antibiotikaresistens från samhällsvetenskapen.

Problemet handlar kortfattat om att överanvändning av antibiotika i medicin till människor och djur skapat resistenta bakterier. De sprids med en oroväckande hastighet och mellan länder och innebär att dagens antibiotika, exempelvis penicillin, som använts inom sjukvården sen 1940-talet, blir verkningslös. Detta kommer drabba utvecklingsländer hårdast, men även inom Europa är variationen av resistenta bakterier enorm. Vi står alltså inför en global utmaning där miljontals människor, främst i redan ”svaga” länder, kommer dö långt i förtid. Mot den bakgrunden finns det massor av viktig statsvetenskaplig forskning att bedriva framöver, inte minst hur flernivåstyrning, tvärsektoriell styrning och mellanstatlig koordination bäst kan uppnås. Insikter från detta kan också spela en viktig roll i bättre teoriutveckling för ”den andra” stora globala utmaningen – klimatförändringar.

Varför behövs din forskning?

Att förstå internationell samordning och samarbete är viktigt av flera skäl. Vi lever i en alltmer integrerad värld och andra länders agerande påverkar oss kanske mer än någonsin. Suveränitetsprincipen medför dock att ett land inte formellt kan tvinga ett annat land att gå i en viss politisk riktning, trots att detta land kanske använder kopiösa mängder av antibiotika vilket driver upp resistensgraden. Det finns alltså en konstitutionell omöjlighet att uppnå formell överstatlig auktoritet även om den på många sätt är önskvärd. Att studera hur aktörer och institutioner arbetar för att lösa den storskaliga samarbetsproblematiken bortom denna konstitutionella begränsning är därmed både empiriskt och normativt kittlande.

Den förvaltningsmässiga nivåns roll i mellanstatlig samordning har hittills inte fått särskilt mycket substantiella belägg från forskningen. Men givet dess centrala funktion i varje lands politiska system, både som en sorts brygga mellan folket och politiken, men också som policyrådgivare till beslutsfattare och genomförare av den politiska reformagendan, så är åtminstone min hypotes att de spelar en viktig roll för dagens och framtidens stora utmaningar. Den epistemiska värdegrund som underbygger förvaltningens arbetssätt, i motsats till den demokratiska värdegrund som underbygger den politiska nivån, är ett viktigt inslag i skapandet av bra policys. Covid-19-pandemin är ett gott exempel på vilka fundamentalt olika roller de två ”organisationerna” spelar. Svårigheten för legitimiteten, som med mycket annat i statsvetenskap som ofta har normativa inslag, är att hitta rätt jämvikt av å ena sidan teknokrati och å andra sidan folkvilja.

När är ditt arbete som roligast?

Att samarbeta och gemensamt försöka knäcka riktigt kluriga frågeställningar eller att samförfatta texter är oerhört roligt. Att språka med kollegor och bara vistas i en intellektuell miljö får mig också att känna mig road. Alla möten i internationella sammanhang är också såklart väldigt berikande. Under pandemin var det mindre av den sociala varan och jag insåg hur central den är för att just känna att jobbet är roligt.

Det handlar också om tillfällen då man når insikter. Jag kan gå långa perioder och grunna på en idé men plötsligt så vaknar jag en morgon och polletten har trillat ner. När väl polletten trillat ner är det otroligt stimulerande att låta texten nästan skriva sig själv. Insikter kan också nås under själva kartläggningsarbetets gång. Jag arbetar ofta induktivt med intervju- eller arkivmaterial, och att under antingen intervjun eller arkivinventeringen vaska fram evidens som dessförinnan varit okänd är väldigt lustfyllt.

Undervisning är också roligt. Jag tycker om idéutbytena, argumentationerna, och de kollektivt deducerade slutsatserna som nås under seminarier. Jag tycker också om att utforma föreläsningsinnehåll och sedan framföra det inför en stor och nyfiken grupp av studenter. Det ligger mycket kreativitet och ”show” i detta, men kommunikationen med studenterna är helt avgörande och när den fungerar bra så kan jag ärligt säga att jag har roligt på jobbet.

Beskriv forskarmiljön som du ingår i?

Min huvudsakliga forskningsmiljö är i ett gemensamt större forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet och som undersöker styrningsfrågor av antibiotikaresistens i Europa, under ledning av professor Jon Pierre. Utöver detta projekt ingår jag i det förvaltningsmässiga spåret på Statsvetenskapliga institutionen samt i nätverken CeCAR (Center for collective action research) och CARe (Center for antibiotic resistance research). Jag har även varit gästforskare på University of Pittsburgh och samarbetar med några forskare därifrån.

Vad vill du göra efter disputationen?

Det får vi se. Jag håller många dörrar öppna. Jag vill gärna fortsätta forska men också jobba mer nära beslutsfattande organ, särskilt kring frågan om antibiotikaresistens. Jag ser också fram emot att slutföra avhandlingen och på så sätt frigöra tid och utrymme åt andra forskningsfrågor än de jag nu studerar. Men storskaliga samarbetsutmaningar och förvaltningens roll i lösningen av dessa är nog mitt centrala tema som jag kommer fortsätta arbeta med efter disputationen, hoppas jag.