"Jag ser min roll som att skapa underlag till kloka beslut"

– Min forskning rör sig runt två stora områden: klimatekonomi och storskaligt kollektivt handlande. Inom klimatekonomi, som jag har identifierat mig längst med, hade jag redan i min avhandling fokus på miljöbeskattning. Ett centralt problem är att det inte finns något pris på att förstöra klimatet, så jag har ägnat mycket tid åt att forska om hur vi egentligen ska prissätta CO₂, säger Åsa Löfgren.

Det var från början inte alls självklart för Åsa Löfgren att bli nationalekonom. Hon kom från naturvetenskaplig bakgrund, gillade matte och började plugga på Chalmers. Men stötte av en slump på en kurs i miljöekonomi på Handelshögskolan.

– Och då hoppade jag av och började på Handels. Jag träffade Thomas Sterner och Christian Azar, som höll i kursen, och de blev stora förebilder. Sedan ville jag fördjupa mig mer och få jobba med viktiga samhällsfrågor, matematik och natur.

Pris på koldioxid för att minska utsläppen

Bild

Klimatekonomi landar ofta i gränslandet mellan politik och ekonomi. Åsa Löfgren pratar om marknadsmisslyckanden: att produktionen får oönskade konsekvenser, i det här fallet i form av klimatförändringar, som marknadsmekanismerna inte på egen hand klarar av att lösa.

– Jag ser min roll som att skapa underlag till kloka beslut. Att hitta vetenskaplig evidens för att en sak leder till en annan. Här handlar mycket om att få företag att internalisera kostnaden för att släppa ut – till exempel genom att sätta ett pris på koldioxidutsläpp, vilket skapar incitament för företag att börja räkna och effektivisera. På liknande sätt är det för oss konsumenter när exempelvis priset på kött höjs, säger Åsa Löfgren.

Länkar samman lösningar på klimatfrågan

En stor utmaning med klimatfrågan är att det inte finns någon övergripande lösning utan länder har olika ambitioner. Och vad händer när vissa länder går snabbare fram än andra – om Sverige och EU sätter ett pris på koldioxid, flyttas utsläppen till Kina då?

– Efter klimatmötet i Köpenhamn 2009 hade många känslan av att den här frågan löser vi globalt. Sedan fallerade det. Det som blev tydligt då var att lösningen på klimatfrågan kommer att komma underifrån och där har jag sett det som min roll som forskare att titta på modeller och policys, hur man kan länka ihop dem och hur de påverkar varandra. Hur kan man tänka framåt för att det ändå ska bli någon typ av global lösning? Det är verkligen min kärnforskning.

Storskaliga samarbetsproblem kräver en tredje part

Klimatförändringarna är en av vår tids ödesfrågor. Den är också, tillsammans med bland annat avskogningen av Amazonas, ett exempel på vad Åsa Löfgren och hennes forskarkollegor vid det tvärvetenskapliga forskningscentrumet CeCAR kallar ett storskaligt samarbetsproblem. Vid CeCAR undersöker Åsa Löfgren tillsammans med bland annat psykologer, statsvetare och filosofer storskaligt kollektivt handlande.

– Det började med att vi var ett antal doktorander och nydisputerade som insåg att vi hade en massa gemensam teori kring samarbete och så kallade sociala dilemman. Vi diskuterade, hittade ett gemensamt språk och många år senare bildades CeCAR. Vi har ägnat mycket tid åt att försöka förstå vad som skiljer en storskalig utmaning från en liten.

Gruppen landade i fyra karakteristika – om man får höga poäng på alla är sannolikheten stor att man har ett storskaligt samarbetsproblem. De fyra kategorierna handlar om hur många aktörer som är involverade, om det är geografiskt spritt, om det är utsträckt över tid och om hur komplext problemet är.

– Det som främjar samarbete är kommunikation, att man ser vad andra människor gör, att man litar på varandra och så vidare. De här fyra kategorierna lägger ett raster av stress över de saker som ska vara möjliggörare för samarbete. Det vi visar är att man behöver ha en tredje part som hjälper till med lösningar, vilket ofta är en stat men också kan vara någon annan.

Ett aktuellt exempel är coronapandemin, som Åsa Löfgren, Niklas Harring och Sverker Jagers analyserat i studien ”COVID-19: Large-scale collective action, government intervention, and the importance of trust”. Pandemin kategoriseras här som ett storskaligt kollektivt problem, men forskarna konstaterar också att den utspelar sig inom en betydligt snävare tidsram än till exempel klimatförändringarna – där de som fattar besluten till stor del inte är samma personer som påverkas av dem. Det kan vara en av förklaringarna till den snabba och kraftfulla politiska responsen på coronapandemin.

Du är också engagerad i andra sammanhang, till exempel som tidigare medlem i Klimatpolitiska rådet – vad betyder engagemang utanför akademin för dig?

– För mig är myndigheter och policymakers viktiga mottagare av min forskning, och då behöver jag leverera resultat  i sammanhang där de lyssnar. Jag sitter nu i fossilutfasningsutredningen där vi ska utreda ett stoppdatum för fossila drivmedel i Sverige. Att jag säger något där som expert betyder ju inte att det blir så – det är politiska beslut. Men jag vill bidra med den kunskap jag har. Jag tycker att det är en del av mitt jobb. Det tar tid från forskningen, men i dag har jag möjlighet att vara med. Som ung forskare med småbarn är det kanske svårare. Men det är klart att jag också måste säga nej ibland.