Misslyckad fontän ger samtal om konstens liv efter döden
Den har kallats för LHT- fontänen, Fontänen-fontänen, Lax-trappan, Döda fallet och Fontana di Träti. Kärt barn har många namn men ruinerna efter den ambitiösa fontänen utanför Lunds Tekniska Högskola är faktiskt både älskad och djupt hatad. Just detta är en av många anledningar att objektet är så intressant menar Maddie Leach som projektleder forskningsprojektet ”The Fountain: An art-technological-social drama” där LHT-fontänen har en tydlig huvudroll.
Maddie Leach har arbetat som universitetslektor på HDK-Valand sedan 2016 och tog steget mot sitt första forskningsprojekt 2018 då hon besökte LTH-fontänen i Lund. Redan då intresserade hon sig för misslyckade konstverk och hur en konstnär hanterar ett misslyckande. Ett intresse som väcktes ur den egna praktiken.
– Min man växte upp i Lund så för honom var fontänen välkänd, nästan alla i Lund känner till fontänen och har en åsikt om den, säger Maddie Leach och fortsätter;
– Jag tyckte och tycker fortfarande att det är spännande hur man hanterar ett misslyckade inom den konstnärliga praktiken, förväntan, ambitionen och utkomster kolliderar ibland, så frågan är hur man anpassar sig efter det som inte går att kontrollera.
Fontänen är idag ingen fontän, utan en metallkonstruktion av stålpelare och korgar. Från början innehöll den tio glasbassänger, utställda längst en 25 meter lång sträcka där vatten föll från sammanlagt elva meters höjd från bassäng till bassäng i ett antal trappsteg. Den imponerande och påkostade konstruktionen skulle invigas i samband med Lunds universitetets 300-årsjubileum 1968, men på grund av tekniska problem sköts starten fram två år. Därefter följde fortsatta problem med läckage, återkommande driftstopp och reparationer och nu är det snart 30 år sedan det rann vatten i fontänen.
– Idag är även glaset borta och fontänen har transformerats till något annat. Studenterna på LTH minns inte tiden av en fontän med vatten, utan ser en ställning som man promenerar, studerar och fikar under. Konstruktionen bevaras idag som konstinstallation, men är det samma konstverk, en ruin av ett tidigare konstverk eller något annat? säger Maddie Leach
2019 återvände Maddie Leach till fontänen tillsammans med studenter från HDK-Valand. Tanken med studiebesöket var att visa exempel på misslyckad offentlig konst.
– Studenterna visade ett stort intresse och ställde mycket intressanta frågor om fontänen. Det blev tydligt att det fanns en historia värd att berätta och att fler än jag fann verket fascinerande, säger Maddie Leach
Fascinationen för fontänen – svår att begränsa
När hon kort efter sitt andra besök till fontänen studerade en kurs i att skriva forskningsprojekt under Forsknings- och innovationskontoret (FIK) använde hon fontänen som underlag för ett fiktivt projekt och här väcktes idéen om att hon borde göra detta på riktigt. Maddie Leach ansökte därefter om och fick ett forskningsbidrag från Formas. Projektet startade upp 2021 och är planerat fram till 2025.
– Projektet handlar om etiska dilemman kopplade till publik konst och ska även vara applicerbart på annan konst. Jag ville få med en bredare kontext av publika konstverk och letade därför efter flera liknande konstprojekt och gärna andra kända exempel. Jag visste att fontänen i Lund skulle vara med som underlag i projektet men tanken från början var inte att den skulle få så stort utrymme. Det har dock varit en svårighet att begränsa mig inom LTH-fontänen och få in fler projekt på samma nivå eftersom jag blev mer fascinerad ju mer jag forskade.
Placeringen och den ursprungliga tanken med konstruktionen är något som enligt Maddie Leach adderar till det intressanta med objektet.
– Placeringen av fontänen, att den ägs och förvaltas av Akademiska hus och är en del av LTHs campus gör det ju ännu mer intressant. Det finns en tydlig ironi där, att detta verk som är en uppvisning i misslyckad byggnadskonst är placerat på en plats som ska som representerar hög nivå av aktiekur och ingenjörskonst, det går ju inte att bortse från det komiska, säger hon
Språket speglar hur synen förändras
Maddie Leach har undersökt hur fontänen har beskrivits genom åren och menar att språket påverkar hur man ser på fontänen och att namnen speglar hur synen har förändrats över tid.
– Fontänen är en diva, en karaktär. Under vissa perioder har den setts som brilliant men den har även kallats för ”fula åbäke” eller ”en sovande Törnrosa”. Ibland har språket varit rent brutalt, drivet av hat och en vilja att förödmjuka, men det har även uttryckts stark kärlek.
Att fontänen är ett statligt finansierat bygge menar hon påverkar allmänhetens engagemang och känslor. LTH-fontänen bekostades genom 1%-regeln för offentligt byggande och fontänen möttes av kritik redan när bygget påbörjades gällande placering, estetik, syfte och inte minst utifrån kontroverser kring kostnader. I 1968-rörelsens spår kritiserades fontänen utifrån prioriteringen mellan konstnärlig utsmyckning och möjligheter att exempelvis skapa dagisplatser för de studerandes barn. Som en följd av detta drabbades fontänen regelbundet av sabotage.
– Konceptet med 1% regeln är ovanligt men inte världsunikt. Däremot finns inget motsvarande i Nya Zealand där jag kommer från, så för mig var det intressant då det innebär att publik konst kontinuerligt produceras i Sverige. Det finns alltid praktiska frågor att tänka på när man skapar publik konst, som exempelvis vem ska den vara till för och vem som ska sköta underhållet av den. Varför vissa verk är värda att restaurera och andra inte. Eller i vilket skede ett omgjort verk blir något annat eller inte längre tillhör den ursprungliga konstnären.
Personerna bakom
En del av forskningen har ägnats åt personerna bakom fontänen, framför allt upphovsmännen; arkitekten Klas Anshelm och skulptören Arne Jones.
– Ju mer jag har läst om dessa män har jag funnit intressanta karaktärer med spännande livsöden. Jag har funderat mycket på hur deras relation såg ut, hur de mötte kritik och tog sig ann utmaningarna. De hade så otroligt hög ambition och ett sådant driv, och fick sedan hantera besvikelsen som följde, säger hon och fortsätter;
– Det är också anmärkningsvärt att det från idé och beställning till utförande bara har varit män som har jobbat med fontänen. Särskilt med tanke på att en då en stor del av de kritiska röster som höjts mot verket har varit kvinnor.
Framtiden för fontänen
Målet för forskningsprojektet har aldrig varit att få fontänen i bruk och i nuläget finns inget svar inom projektet på rekommendation för framtiden, men det kommer det att göra innan projektet avslutas.
– Det lutar just nu åt ett mindre förslag, inget storslaget, säger Maddie Leach
I den egna konstnärliga praktiken vill hon skapa konst som bygger på något som redan finns snarare än att skapa något helt nytt och planerar just nu för ett kommande konstverk med koppling till forskningsprojektet.
Fontänen kommer även i fortsättningen att lyftas som ett exempel inom undervisningen.
– Det är ett bra exempel på när ambition drivs för långt. Och jag tror att det är bra att reflektera över aspekten av att misslyckas. Sen kan studenterna få diskutera om detta är väl spenderade pengar och hur bör man tänka inom publik konst. Denna enorma envishet som skaparna av LTH-fontänen uppvisade under alla år, den går verkligen både att kritisera och beundra.
1%-regeln för offentligt byggande innebär att inom den kostnad som avsätts för statliga byggen ska 1% gå till konst. Detta beslutas genom Statens konstråd. Detta beslut fattades av riksdagen 1937 och genomfördes genom Statens konstråd.
