Hur stereotyper av äldre påverkar deras föreställningar och förmågor att hantera kriser
Kort beskrivning
Vid kriser har nyhetsmedierna en central roll i informationsspridningen till allmänheten och särskilt till de äldre. Budskapen ska upplevas användbara, vara inriktad på vad som ska göras för att avvärja krisen och ska stärka oss i tron på att vi klarar av att hantera krisen.
Men det finns en informationsparadox – de äldre som behöver krisinformation blir ofta stereotypiserade som svaga och utsatta i kris rapporteringen. Kommer de äldre därmed att tro att deras egen förmåga är sämre än vad den egentligen är för att hantera krisen? Det finns ett antagande inom riskkommunikationsforskningen att negativa stereotyper kring åldrande kan leda till att äldre känner sig ännu äldre och mer hjälplösa än vad de i själva verket är, men antagande har inte prövats. Baserat på ett storskaligt experiment (Medborgarpanelen), prövas detta antagande.
Vid kriser som Stockholmsattentatet 2017, skogsbranden i Västmanland 2014, stormen Simone 2013 och giftig brandrök över Halmstad 2012 har de traditionella medierna en central roll i informationsspridningen till allmänheten och särskilt till de äldre. Budskap om krishantering ska upplevas som användbar, vara inriktad på vad som ska göras för att avvärja en kris och budskapet ska stärka oss i tron på att vi klarar av att hantera krisen. Men det finns en informationsparadox – de äldre som behöver krisinformation blir ofta stereotypiserade som svaga och utsatta i krisrapporteringen. Kommer de äldre därmed att tro att deras egen förmåga är sämre än vad den egentligen är för att hantera krisen?
När det gäller förmågan att förbereda sig inför kriser är äldre oftare bättre på det än yngre. Däremot vet vi mindre om de äldres förställningar och förmågor att hantera kriser. Det finns ett antagande inom riskkommunikationsforskningen att negativa stereotyper kring åldrande kan leda till att äldre känner sig ännu äldre och mer hjälplösa än vad de i själva verket är, men antagande har inte prövats. I studien testas därför om riskkommunikation i en nyhetskontext med stereotypa beskrivningar av äldre som sårbara och särskilt utsatta vid en kris fungerar annorlunda än beskrivningar av välmående och kompetenta äldre utifrån vilken effekt dessa två olika rapporteringar har på de äldres föreställningar och förmågor att hantera en kris. De båda grupperna jämförs även med en tredje grupp äldre som tagit del av ett neutralt budskap.
Metoden som används är ett storskaligt experiment bland svenska medborgare i åldern 65 år och äldre i tre grupper utifrån Medborgarpanelen vid Opinionslaboratoriet LORE vid Göteborgs universitet.
Betydelsen av studien ligger i att kunskapen om hur risker bör kommuniceras till olika grupper är idag bristfällig. Det vi vet om åldrandets betydelse är att positiva budskap som betonar välmående och emotionella värden motiverar agerande mer än negativa budskap i händelse av kris. Vi vet också att äldres livserfarenhet kan verka skyddande och motverka det tapp i kunskapsförmågor som sämre arbetsminne kan medföra. Studien avser bidra med kunskap om hur riskkommunikationen kan utformas till specifika grupper och särskilt för att stärka de årsrikas föreställningar och förmåga att hantera kriser.
Publicerat
Riskkommunikation och krisberedskap i väst – av nöd och lust, Sandstig, Gabriella, i Anders Carlander, Patrik Öhberg & Elias Mellander (red) Ingen kommer undan kulturen, 71-86, SOM-institutet (2019).
