Vill göra skillnad
Redan under uppväxten i italienska Cremona väcktes intresset för miljövetenskap. Idag är han docent i marin biogeokemi och undersöker föroreningar i kustnära hav.
– Att komma från en av de mest förorenade platserna i Europa fick mig att vilja göra skillnad, säger Stefano Bonaglia.
DET VAR ETT TAG sedan Stefano Bonaglia lämnade Italien. Närmare bestämt fjorton år sedan, när han skulle påbörja en forskarutbildning i Stockholm. Kontrasterna mellan den lilla staden i norra Italien och den nordiska huvudstaden blev stora, på många sätt. Inte minst med tanke på hans forskningsområde – näringskretslopp och föroreningar i vatten.
Du blev miljövetare på grund av din hemstad i Italien. Berätta!
– Min hemstad Cremona är ett väldigt vackert ställe, med ett rikt kulturliv, bra väder och god mat. Men när det kommer till miljön finns det en hel del att önska. I området finns höga halter av föroreningar i såväl jorden som i vattnet och luften. Jag önskar att de kunde kontrollera utsläppen från trafiken, industrin och i synnerhet boskapsuppfödningen bättre. Men förändringsprocessen tar för lång tid.
Det finns så många ställen på jorden som är förgiftade, och den största anledningen till att jag valde just miljövetenskap och biogeokemi var att jag ville försöka arbeta för en bättre värld.
Hur kom det sig att du valde att flytta till Sverige?
– Vid den tiden var det svårt att få en doktorandtjänst i Italien, och jag valde mellan Nederländerna, Danmark och Sverige. Sverige och Stockholm kändes mest lockande – det är en supervacker stad med vatten överallt, fantastisk arkitektur och rikt kulturliv. Jag var också imponerad över den höga nivån på forskningen. Att Sverige har låga utsläppsnivåer och stort fokus på miljöfrågor gör det till ett av de få länder jag skulle kunna tänka mig att bo i.
Därefter har jag hunnit med en sväng till Lund, till Odense i Danmark och även till Nya Zeeland innan jag landade här i Göteborg.
Du både undervisar och forskar – vilket gör du helst?
– För några år sedan skulle jag ha svarat forskning. Men jag tycker att undervisning blir mer och mer intressant. Jag har haft turen att få forskningsbidrag så att jag kan anställa postdocs och doktorander, och genom att handleda och samarbeta med dem bedriver vi forskning. Jag lär dem saker, men de lär också mig saker. Nästa vecka ska jag till exempel ut med forskningsfartyget Skagerak. Det är en del av undervisningen men jag kommer att ha med mig mycket kompetenta masterstudenter, så vi kommer definitivt att genomföra grundforskning. Men svaret är väl att jag helst bedriver undervisning på högre nivå, för då blir det både undervisning och forskning samtidigt.
Vad handlar din forskning om?
– Min forskning handlar om näringsämnen och växthusgaser och hur de förändras av mänsklig påverkan. I ett av mina projekt tittar vi på marint vattenbruk, som börjar bli allt vanligare i Sverige. Här undersöker vi hur till exempel musselodlingar påverkar utsläppet av växthusgaser. I ett annat projekt undersöker vi fjordar i bland annat Sverige, Norge och Island och hur de påverkas av till exempel klimatförändringar och övergödning.
Inger dina resultat hopp för framtiden eller borde vi vara oroliga?
– Det finns sådant som verkligen borde oroa oss. Tillsammans med forskare från Stockholm har vi visat att grunda kustnära området med bräckt vatten är en stor källa till utsläpp av metangas till atmosfären. Det har också visat sig att utsläppen av metangas har större påverkan på klimatet än förmågan att lagra koldioxid i dessa områden. Det innebär att ju mer vi förorenar och övergöder miljön, desto mer växthusgaser kan vi få i atmosfären.
Något annat som bekymrar mig är att vi i ett annat projekt tillsammans med forskare från Danmark hittat föroreningen PCB i Atacamagraven, en djuphavsgrav i Stilla havet utanför Chiles kust. Den långlivade och väldigt giftiga föroreningen finns alltså i sedimentet på upp till åtta kilometers djup, och finns det där så kommer det att finnas överallt i havet.
Men samtidigt finns det anledning till att vara hoppfull. En stor del av jorden – 70 procent – är täckt av sediment, där större delen finns på havsbottnen. Sedimenten är vår största lagringsplats för kol, och vattenpelaren ovanför fungerar som en buffert mellan det som händer i sedimentet och vattenytan. Som till exempel att bryta ner metan som släpps ut från havsbottnen. Så sammanfattningsvis är vår jord stark och motståndskraftig, samtidigt som vi påverkar den negativt. Och vi har mycket kvar att upptäcka.
Text: Camilla Persson
Foto: Malin Arnesson
Är: Docent i marin biogeokemi
Ålder: 40 år
Familj: Sambo och son på 2,5 år
Gör på fritiden: Gillar att simma och vara ute i naturen. ”Sen har jag blivit lite av en pizzabagare. Det är inte särskilt svårt att göra bra napolitansk pizza, med några bra verktyg och genom att fundera på vetenskapen bakom – att se till att jästen växer bra och att man får en fast och elastisk deg. Det har tagit mig så många timmar att testa olika degar. Men det blev en social grej där vi fick bjuda in våra vänner för att äta pizza.”
