Samlat brukande av olika markslag

Historisk bakgrund

Det traditionella nyttjandet av landskapet har varit betydligt mer dynamiskt än vad det är idag. Markanvändningen för olika skiften var inte lika låst över tid och rum. Till exempel förekom det att små tillfälliga åkrar togs upp i ängsmark (så kallad lindbruk), att vissa åkermarker endast plöjdes väldigt sällan och användes som ängsmark, att åkermark kunde ligga i träda längre perioder och istället betas, att betes- och slåttermarker växte igen för att sedan återigen öppnas upp, att vissa marker, framförallt utmarker, eldades för att bli av med oönskad vegetation och att man tog upp tillfälliga små täkter för torv, sand, grus eller annat. Djur tilläts flytta sig i landskapet över mycket större områden än vad som är fallet idag. Rörligheten i odlingslandskapet och variationen i hävdintensiteten kan till viss del fortfarande observeras i t.ex. de rumänska bergstrakterna och bedöms överlag ha positiva effekter för det biologiska kulturarvet.

Det äldre landskapet fungerade också som ett helhetssystem på gårds- och/eller bynivå där de olika markslagen, till skillnad från dagens situation, inte kunde ses som separata beståndsdelar. Den historiska växelverkan mellan markslagen och effekten av olika skötselåtgärder på det biologiska kulturarvet och den historiska landskapsbilden behöver beskrivas.

Ett stort antal växter, djur och svampar i odlingslandskapet är beroende av just den här dynamiken i tid och rum. Många behöver fler än en specifik miljö under sin livscykel, och en del lever i komplicerade samspel med andra arter. Ofta är det just sådana specialister som har drabbats av radikala minskningar och försvunnit från hela landsdelar.

Situationen idag

Den landskapsbild med fasta permanenta åkrar, betesmarker och små rester av slåtterängar som är kännetecknande för Sverige idag och som med hjälp av olika bidrag upprätthålls ger endast en begränsad bild av de historiska förhållandena. Dagens landskap har påtagligt förändrats med långtgående industrialisering av åkerbruk, igenväxning och fragmentering av traditionella fodermarker och bortfall av utmarkens betydelse som foderresurs. Kunskaper om de historiska förhållandena kan därför inte rakt av omsättas i dagens odlingslandskap. Inom kulturmiljövården finns ett behov av att sammanställa och utvärdera kunskaper och erfarenheter om olika traditionella system för skiftesbruk och att väga ihop dessa med dagens förutsättningar. Denna kunskap är avgörande om man vill återinföra en dynamik i hela landskapsavsnitt, utan att höga natur- och kulturvärden sätts på spel.

Mycket av den biologiska mångfald vi ser i odlingslandskapet idag är kvarsittande rester, som har fastnat på vad som för dem är små isolerade öar. Det kan till exempel vara en solbelyst sandig vägkant, omgiven av granskog och åkermark. På sikt är det en ohållbar situation som kommer att leda till fortsatta försvinnanden, om vi inte finner nya sätt att efterlikna den tidigare dynamiken.

Exempel på konkreta frågeställningar

Allmänt: Hur har åker, äng och betesmark organiserats i olika fållor – i rummet men också över tid? Vilken betydelse har denna organisation för biologisk mångfald och biologiskt kulturarv? Vad berättar organisationen om det lokala försörjningssystemet?

Vilka olika typer av markslag (med specifikt biologiskt kulturarv) har formats av denna fållindelning?

Vilka olika typer av dynamik, d.v.s. kortvarig variation i hävd och ekosystem (t.ex. lindbruk), har denna organisation skapat och hur kan man idag efterlikna en sådan dynamisk markanvändning?

Hur kan man få liknande effekter och avtryck i landskapet?

Fördjupningar i intressanta kulturlandskapsavsnitt

Detta fokusområde kan bäst studeras inom gårdar och byar där tillräckligt stora arealer av historiska inägo- och utmarker finns kvar.