Tillverkning av traditionella räfsor

I Sverige finns tre huvudtyper av traditionella träräfsor: räfsor med helt, kluvet respektive stagat skaft. Slöjdaren Anders Lindberg har utforskat metoder för tillverkning av räfsor med helt respektive stagat skaft. Syftet har varit att öka förståelsen för och dokumentera tillverkningen, men också utveckla den. I förlängningen handlar det om att underlätta för intresserade att själva tillverka räfsor av traditionell typ. Vi behöver hävda fler ängsmarker för kulturlandskapets och den biologiska mångfaldens skull - och då behövs också fler träräfsor.

Möten med två räfsmakare

Projektarbetet har bedrivits genom studier av traditionsuppteckningar/frågelistsvar, studier av äldre räfsor i privata och museisamlingar, möten med äldre räfstillverkare och eget praktiskt arbete. De två räfsmakare som Anders Lindberg träffat är Erik Larsson från Öja på södra Gotland som tillverkar den traditionella gotlandsräfsan med stagat skaft, och Tage Lundqvist i Brunflo, Jämtland (men bördig från Ångermanland) som tillverkar räfsor av den typ med helt skaft som dominerat från Mellansverige och norrut. De har delat med sig av sina erfarenheter och visat räfsor av egen tillverkning.

Resultatet av gästhantverkarprojektet presenteras i den rikt illustrerade publikationen Tillverkning av traditionella räfsor. Den innehåller detaljerade beskrivningar och fotodokumentation av tillverkningsprocesser och reflektioner kring de olika momenten.

Ett av våra viktigaste redskap

Historiskt har räfsan varit ett av våra viktigaste redskap. Lien och räfsan gjorde det möjligt att ta in vinterfoder till djuren, vilket la grunden för en bofast befolkning. De hävdgynnade arter som förknippas med ängsmarker är beroende av en adekvat skötsel. Det innebär bland annat att se till att ängen inte kvävegödslas. Så mycket som möjligt att det slagna materialet måste avlägsnas. Det sker bäst genom användning av ett skärande redskap, som lien, följd av varsam räfsning. 

Ängsbrukaren Michaël Michaëlsson skriver i förordet till rapporten:  "Till skillnad från roterande redskap (traktorburna hövändare och strängläggare) så slår inte räfsan sönder materialet som samlas ihop eller vänds. Ju torrare gräset är när det bearbetas med ett roterande redskap, desto större är risken att de mest näringsrika växtdelarna (bladen) skiljs från strået, slås i smulor och blir kvar på marken med samma konsekvenser för växttäcket som t.ex. trimmeranvändning ger. Räfsan är dels varsam så att hela växten kan skördas, dels följer den markens ojämnheter och låter räfspinnarna blottlägga groningsmöjligheter för småfröiga och konkurenssvaga arter."