Brädspelsforskarens bästa speltips för lediga dagar
Michael Heron är universitetslektor i interaktionsdesign och har i många år studerat tillgänglighet i brädspel. Utgångspunkten för hans forskning är att alla människor oavsett behov och förutsättningar ska inkluderas i alla delar av samhället, inklusive underhållning och spel.
Här delar han med sig av sina bästa tips på spel som fungerar i lite olika sammanhang och för olika typer av människor, men som alla erbjuder skoj, skratt och tävlan.
För nybörjarna – Ryktet går (Telestrations)
– Det är kväll. De vuxna sitter nersjunkna i soffan, barnen leker och har redan hunnit ha sönder en av sina nya klappar. Alla är mätta och trötta efter dagens firande. Så yttras orden: "Ska vi spela ett spel?" Det här är din chans, innan någon hinner tar fram Monopol, eller ett annat sönderspelat alternativ, förslår du Ryktet går.
I spelet hittar du återanvändbara ritblock, pennor och en hög med kort- Spelet börjar, korten talar om för dig vad du ska rita och du ritar så gott du kan. Sedan skickar du ditt block vidare till nästa person som försöker gissa vad du just ritade. Ni skriver ner era gissningar, skickar dem vidare, och ritar sedan vad den tidigare spelaren gissat.
Det är som Pictionary, men blir roligare ju sämre du är på att rita. I slutet får alla tillbaka sitt ritblock och ni går igenom missförstånden som eskalerat under spelets gång. Detta spel är snabbt, roligt, genuint skrattframkallande och lätt att lära sig. Mitt enda förbehåll är att det egentligen bara fungerar ordentligt med minst sex spelare, förklarar Michael Heron.
Läs mer om tillgänglighet i spel.
För paret eller bästisarna – Jaipur
– Att skapa riktigt bra spel som är väl utformade för två spelare är en konstform i sig, många av de mest intressanta speldynamikerna uppstår genom interaktionen mellan flera spelare. Tvister, oenigheter, allianser och förräderier – sådant uppstår oftast bara i grupper. Ju färre personer, desto mer behöver spelet styra.
Om du tidigare hade frågat mig om det var möjligt att designa ett bra byteshandelsspel för två spelare, hade jag förmodligen sagt ”nej”. Men det var innan jag provade Jaipur. En central marknad visar upp en mängd skatter och de två spelarna försöker samla på sig dessa varor. Problemet är att båda spelarna har en extremt begränsad handgräns, och för att få något från marknaden måste du byta in kort.
I detta spel måste du hålla ett nära öga på din motståndare för att försöka lista ut vad hen samlar på och vad hen bara försöker hålla undan från dig. Spelet är väldigt enkelt att förklara, går snabbt, har hög interaktion, hög nöjesfaktor och låg kostnad. Ett perfekt spel för två spelare.
För familjerna – Camel Up
– För en grupp där både barn och vuxna ingår är det viktigt att balansera en rad olika krav. Spelet ska självklart vara roligt och det bör ge alla ungefär lika stor chans att vinna. Det ska innehålla spänning som håller barnen borta från sina telefoner, och planeringsmoment som ger de vuxna något att fördjupa sig i. Dessutom måste det vara flexibelt vad gäller antalet spelare.
Här rekommenderar jag Camel Up – ett spel där man satsar på ett kamellopp och där oddsen och belöningarna för satsningarna förändras dramatiskt vid varje steg. Tärningar i olika färger rullas ut ur en taktil och tillfredsställande pyramid. Kamelerna rör sig det antal steg som tärningen visar. Men kamelerna kan hamna ovanpå varandra, och de bär alltid med sig den som sitter ovanpå när de rör sig framåt. Det är ett galet, men mycket energiskt, skådespel.
När det gäller tillgänglighet – hur väl ett spel kan spelas av personer med olika behov – har familjespel en svår balansgång att gå eftersom barn och vuxna skiljer sig dramatiskt åt när det gäller fysisk fingerfärdighet, kognitiv utveckling, känslomässig kontroll och utbildningserfarenhet. Camel Up handlar lika mycket om magkänsla och tur som om strategi. Få saker är lika roliga som att se pappas oslagbara ledning krossas av att din kamel hoppar upp på hans, får snålskjuts till mållinjen innan den hoppar av och korsar den.
För de intoverta – Dixit
– Jag har ibland beskrivit Dixit som ett spel som hör hemma bland människoliknande blommor i en Disney-animerad film. Varje spelare får en hand med kort som innehåller några av de vackraste illustrationerna jag sett inom brädspel. I varje runda är en av spelarna berättaren, och denne spelar ett av sina kort med framsidan nedåt tillsammans med en ledtråd om vad kortet föreställer. Exempelvis skulle ett kort med en mus som håller ett svärd kunna kombineras med ledtråden "Äventyr". Övriga deltagare lägger ner ett kort och alla gissar sedan vilket kort som är berättarens.
I Dixit får berättaren inga poäng om alla väljer deras kort. Därför försöker man hitta ledtrådar som är någorlunda trovärdiga. Vad du tycker att ditt kort representerar är ett fantastiskt sätt att avslöja något om ditt inre liv utan att göra något så obehagligt som att prata med människor.
Som en inbiten introvert själv tycker jag att Dixit är ett utmärkt sätt att bygga relationer med andra i en lågrisk miljö. Och vem vet, i slutändan kanske du upptäcker att du känner dig bekväm i dina medspelares sällskap även utan de fantasifulla korten.
Berättat av Michael Heron, översatt av Natalija Sako.
Vill du veta mer om forskning kring tillgänglighet i brädspel släppte Michael Heron nyligen boken Tabletop Game Accessibility: Meeple Centred Design där han delar med sig av riktlinjer för hur man gör brädspel mer tillgängliga. Du kan också läsa mer om hans tillgänglighetsforskning på Michael Herons blogg.
