Efter mer än 15 år av förhandlingar lyckades FN tidigare i år enas om ett globalt avtal om skydd för biologisk mångfald på internationellt vatten. Niels Krabbe, forskare i internationell rätt, förde EU:s talan i förhandlingarna till avtalet som gör det möjligt att skydda 30 procent av världshaven till 2030.
Vilken roll hade du i förhandlingarna?
– Jag jobbade då på Utrikesdepartementet med ansvar för havsrättsliga frågor och fick en spännande roll i förhandlingarna eftersom Sverige var ordförande för EU. Jag var först med och samlade EU:s medlemsländers position i frågan och förhandlade sedan tillsammans med representanter för EU-kommissionen med övriga FN-länder.
Varför har förhandlingarna tagit så lång tid?
– FN-förhandlingar tar lång tid och det här är ett komplext avtal. Det ansträngda geopolitiska läget gjorde det inte lättare. I detta fall fanns det två huvudsakliga sidor i förhandlingarna. Dels var det länder i det globala nord som efterfrågade ett ambitiöst miljöinnehåll, dels var det länder i det globala syd som efterfrågade tekniköverföring och mer rättvis fördelning av havets resurser. Till slut lyckades sidorna enas.
Hur stort område regleras av avtalet?
– Det reglerar området som ligger utanför ekonomisk zon, vilket innebär att avtalet gäller för två tredjedelar av den totala havsytan och närmare 95 procent av dess volym.
Vad är viktigast i avtalet?
– Avtalet reglerar frågor som rör förvaltning av det fria havet. Det skapar en process för hur marina skyddsområden kan bildas, vilket är helt avgörande för att nå FN:s mål att skydda 30 procent av havet till 2030.
Hur påverkar avtalet Sverige?
– Det innebär att Sverige blir folkrättsligt skyldiga att se till att våra forskare, företag och svenskflaggade fartyg som bedriver aktiviteter i dessa områden lever upp till avtalets regler. När de exempelvis planerar att lägga kablar på havsbotten, dumpa något eller bedriva annan verksamhet som kan påverka det marina livet ska de först göra en rigorös miljöbedömning. Sverige måste också se till att de som utforskar det marina livet i dessa områden redovisar vad de planerar att göra och delar med sig information om vad de hittar. Sverige måste också se till att svenska fartyg följer restriktioner som införs i marina skyddsområden. Det kommer kräva ny lagstiftning på en rad områden. Dessutom åtar vi oss ett omfattande stöd till utvecklingsländer.
Vad händer nu?
– Över 80 stater har redan skrivit under avtalet sedan det öppnades för undertecknande för en månad sedan. De länder som har skrivit under avtalet ska nu ta fram nationell lagstiftning som ser till att det genomförs. Därefter ska länderna ratificera avtalet, vilket innebär att man åtar sig att följa det. Avtalet träder i kraft efter att 60 stater har ratificerat det. Hur lång tid det kommer att ta är svårt att bedöma, men det finns ett politiskt tryck för att detta skall ske fort, kanske redan till FN:s havskonferens i Nice 2025.
Nästan halva jordens yta utgörs av havsområden som ligger på internationellt vatten som inget land äger eller har rätt att bestämma över. Det nya FN-avtalet för biologisk mångfald i havsområden bortom nationell jurisdiktion rymmer fyra delar:
regler för områdesbaserade förvaltningsverktyg inklusive marina skyddade områden