Stress, tidsbrist och höga krav under osäkra anställningsförhållanden. Så ser vardagen ut för många akademiker idag. Drömmen om ett liv som forskare får många att lägga ned mängder av tid på oavlönat arbete, i hopp om att det ska leda till en anställning, en befordran eller på annat vis bättre arbetsvillkor i framtiden, så kallat ”hope labour”.
– Den här typen av arbete är vanligt inom akademin och innebär en rad risker, såsom ökad risk för utbrändhet och att medarbetare med osäkra anställningar utnyttjas. I synnerhet blir hope labour ett problem när ”hoppet ” aldrig infrias, eller när det ekonomiska utrymmet för att utföra sådant arbete är ojämnt fördelat, sa David Brax, senior utredare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.
Den 4 november arrangerade sekretariatet samtalet ”Lever akademin på hoppet?” med inbjudna talare samt gäster från Göteborgs universitet och Chalmers, om hope labour i akademin som del av en serie samtal om forskningens villkor.
Det är i hög grad ohållbara arbetsvillkor som leder till att människor blir sjuka av stress inom akademin
Samtalet inleddes med tre presentationer från inbjudna forskare som har undersökt arbetsmiljön i akademin på olika sätt. Kim Silow Kallenberg, Södertörns högskola berättade om sitt pågående forskningsprojekt om stress och utmattning bland universitetsakademiker och hur det relaterar till begreppet hope labour.
– Det är i hög grad ohållbara arbetsvillkor som leder till att människor blir sjuka av stress inom akademin. Det är en diagnos som ökat över tid bland högutbildade generellt men även inom akademin, sade Kim Silow Kallenberg.
Hon pekade på förändringar inom akademin över tid som bidragande orsak till ökande sjuktal, som mer fokus på mätbara prestationer, förtätning i arbetstid och fler administrativa uppgifter. Till det kommer osäkra anställningsförhållanden, låg beviljandegrad för forskningsansökningar, hög arbetsbelastning och många osynliga arbetsuppgifter, liksom även erfarenheter av särbehandling, sexuella trakasserier och rasism.
”Hopp är en viktig drivkraft”
Trots att många som sökt sig till akademin ger upp och ”hoppar av” till anställningar utanför akademin är det också många med utmattningssyndrom som återvänder efter sin sjukdomstid. Det menar Kim Silow Kallenberg beror på att friheten och möjligheten att ägna sig åt forskning är sammanlänkat med starka känslor av hopp, kall och identitet.
– Hopp är en viktig drivkraft, liksom känslan av kall, identitet, och ju mer vi vet om känslorna och deras betydelse i de här processerna, desto lättare kan vi förstå det här.
Hon har även intervjuat personer som har lämnat akademin och flera vittnar om att ha ”tappat tron på systemet”.
– Det man hade hoppats på, till exempel en fast tjänst, visade sig vara ett sisyfosarbete, det lönade sig inte, det blev inte bättre. ”Hope labour” kan därför sägas upprätthålla ett system som bränner ut människor.
Karriär hämmas av akademiskt hushållsarbete
För att avancera inom akademin är det meritering som gäller, men det är inte alla arbetsuppgifter som är meriterande, trots att de måste utföras av någon.
Akademiskt hushållsarbete är en term som år 2019 lanserades av Sara Kalm, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, för att beskriva den typen av arbete. Uppgifter som prefektuppdrag, fakultetsuppdrag eller universitetsuppdrag är till viss del meriterande, medan mest synligt och meriterande, och oftast har bra ersättning, är att delta i betygsnämnd eller i forskningsråd, eller att ta på sig sakkunniguppdrag.
Vissa har lov att vara individualister och blir därmed fripassagerare på andras arbete...
Minst meriterande och ofta osynliggjort är intern service, som att ”ställa upp”, delta i arrangemang och att ge omsorg, som att stödja en doktorand eller ordna julfest.
– Studier pekar på att kvinnor, men även minoriteter ägnar sig mer åt icke-meriterande sysslor. Vissa har lov att vara individualister och blir därmed fripassagerare på andras arbete, medan de som tar socialt ansvar har inte lika mycket tid att lägga på forskning, vilket leder till sämre karriärmöjligheter, sade Sara Kalm.
Sara Kalm diskuterade att ”hope labour” innefattar att hoppet är så stark att det kan vara svårt för den enskilde att se kritiskt på det. Samtidigt menade hon att begreppet ”hope labour” kan vara för otydligt som analysverktyg.
– Hope labour är ett lite vagt begrepp, går det att putsa lite på det? Är det ett substantiv? Det har sin förklaring i själva begreppet – men vi har ju blandade motiv, hjälper det oss att se vad som är mest problematiskt i arbetsmiljön egentligen?
Arbetsmiljön inom akademin kan förbättras, menade Sara Kalm, genom att minska administrativa krav, motverka avprofessionalisering och andra hot mot akademisk frihet, stärka kollegialiteteten, ändra systemet för forskningsfinansiering, öppna möjligheten till inlasningar och tillsätta fler biträdande lektorer.
Obalans mellan undervisning och forskning
Anna-Carin Fagerlind Ståhl arbetar som frilansande forskare för bland annat kommuner och myndigheter, med fokus på arbetsmiljö, hälsa, arbetsliv och välfärd. Hon skrev en studie för SULF 2021 om osäkra anställningar inom akademin som visar att även tillsvidareanställningar idag upplevs som osäkra, när många anställningar är knutna till projekt.
Många arbetar extra hemma för att alla andra verkar få så mycket gjort...
Anna-Carin Fagerlind Ståhl har även genomfört en studie för Mynak 2024 om arbetsmiljön på svenska universitet och högskolor. Den visar bland annat på en självförstärkande obalans mellan undervisning och forskningsmöjligheter.
– En del har så mycket undervisning att de inte har tid att göra forskningsansökningar, medan de som har forskningspengar inte behöver undervisa. Det skapar överbelastning för individen, stress, oro och övertidsarbete och är dåligt för arbetsmiljön med kortsiktighet och bristande samarbete, sade hon.
Att utföra hope labour kräver utrymme och resurser, vilket gör att såväl omsorgsansvar som ekonomiska begränsningar kan innebära hinder för en akademisk karriär. Risken för ohälsa är uppenbar när tiden inte räcker till. Anna-Carin Fagerlind Ståhl pekade även hon på risken för ohälsa som följd av den fria och flexibla arbetsplatsen som många anser är önskvärd, men som också ger utrymme för en upptrissad arbetstakt.
– Många arbetar extra hemma för att alla andra verkar få så mycket gjort, eller när de är sjuka eftersom det inte finns någon annan som kan hoppa in och ersätta dem, vilket bara leder till högre arbetsbörda när man väl blivit frisk, sa hon.
Är hopp en motkraft till förändring?
Under det efterföljande panelsamtalet och samtalet med publiken lyftes bland annat frågor kring akademin som företeelse i samhället och i jämförelse mellan svenska och utländska förhållanden. Organisering och akademin som arbetsgivare diskuterades, jämställdhet i akademin, stressproblematik i akademiska yrken jämfört med andra yrken, förutsättningar för undervisning och forskning och hur hope labour understödjer akademins system och till och med kan vara en förutsättning för att det ska fungera.
Inom olika rörelser för förändring är hopp ofta centralt, menade Anna-Carin Fagerlind Ståhl och föreslog att det är med akademin som med det hopp om smarta, tekniska lösningar för att rädda klimatet, som klimataktivister påvisat hindrar oss att agera.
– Det är väl lite så det är också för många inom akademin, om inte hoppet försvinner så kommer vi kanske inte att agera, medan andra lämnar situationen och undrar vad de höll på med när de var höga på ”hopium”, sa Anna-Carin Fagerlind Ståhl.
