Hyllad filmare vänder sig till gruppen
Svenska filminstitutet tycker att han är ett wild card. Direkt efter HDK-Valands kandidatprogram i film fick Sebastian Johansson Micci deras speciella stöd till nyexaminerade regissörer med en unik filmröst. Nu tar han med sig kameror och klipputrustning och flyttar in i en liten vindsvåning söder om Söder för att arbeta med sin första långfilm.
På var sin sida om ett bågformat fönster, med ryggarna vända mot varandra, sitter filmaren Sebastian Johannson Micci och AD:n Ivan Gedin och arbetar framför stora skärmar.
− Att ha ett kontor gör mitt jobb verkligt. Det ger en känsla av legitimitet och skapar struktur i vardagen. Det är helt fantastiskt! säger Sebastian.
Sedan knappt en vecka tillbaka delar han och vännen Ivan kontor. De fann sin drömlokal under en takås i Aspudden i Stockholm. I en vindslokal som byggts om till kontor med vita väggar, golv och tak och där en stor fönsternisch lockar med utsikt över parken för den som kryper upp och sätter sig.
Det doftar kaffe från köksvrån. Ivan puttar i väg sin stol till kollegas plats för att titta på en av Sebastians scener i en kortfilm som ska arbetas om. De pratar lite fram och tillbaka innan Ivan rullar tillbaka till sig igen.
− Vi försöker att arbeta tillsammans i olika projekt och bollar ständigt tankar och idéer med varandra, säger Sebastian. Det är också något jag har med mig från HDK-Valand, vikten av att diskutera mitt arbete med andra.
Sebastian gick ut HDK-Valands kandidatprogram i film förra året. Hans examensfilm ”The Drowning Goat” bidrog till att han tilldelades svenska Filminstitutets utvecklingsstöd Wild Card till nyexaminerade filmregissörer med en unik filmröst.
Sebastian som även studerat måleri och drivs av hantverkslust är tacksam över åren på HDK-Valand.
− Det är en konsthögskola med en folkhögskolas frihet. Det finns en öppenhet och lekfullhet i stället för färdiga mallar. I skolans ateljéer fick jag en möjlighet att utforska olika sätt att arbeta och bredda min syn på vad film är och hur man kan jobba som filmare.
Sebastian hittade och utvecklade sin egen arbetsmetod.
− I stora drag handlar den om att inte göra allt själv. Jag tycker att det jag förlorar i att släppa kontrollen vinner jag flera gånger om genom att be andra om hjälp och släppa in deras input i processen, säger han.
Samarbetet i ett filmteam är en yrkesmässig drivkraft och ett av skälen till att han vill göra film.
− Det uppstår en stark gemenskap när människor samlas för att göra film tillsammans. Man lär snabbt känna varandra, bygger relationer och förtroenden – för att kunna skapa ihop. Det är en magisk känsla som slår det mesta.
Gruppen och dess dynamik går även som en röd tråd i Sebastians filmskapande. Närmare bestämt rädslan för att inte höra till och hierarkierna som styr en grupp. Hans kommande långfilmsdebut ”Tvestjärten” är inget undantag. Med hjälp av stödet från svenska filminstitutet har han börjat arbetet med en skissfilm som förhoppningsvis leder till en långfilm. Just nu sitter som bäst och skriver manus.
”Tvestjärten” handlar om en populär konstnär som förlorar all sin sociala och yrkesverksamma status och samtidigt förvandlas till en människostor tvestjärt. Hans dotter känner skam över sin pappa och deras relation ställs på sin spets under en sommar på Gotland.
Miljön som filmen utspelar sig i är tagen från Sebastian egna somrar på Gotland.
− Det är en plats där många kulturpersoner samlas och umgås. Det blir många sköna middagar men det är också ett evigt minglande för att skapa kontakter som kan främja den egna karriären. Och varje sommar förändras rollerna beroende på vad personen gjort under det gånga året, säger han.
Det är dags för en ny kopp kaffe i vindslokalen och Ivan, som känner Sebastian sedan somrarna på Gotland, fortsätter hans beskrivning:
− Man kan jämföra det med känslan när du kommer tillbaka efter sommarlovet och alla har förändrats och det är nya spelregler som gäller.
− Den har miljön har präglat mig mycket, säger Sebastian. Jag är väldigt intresserad av en grupps statusmarkörer och hur de styr vilka som tillåts tillträde och inte.
Ivan nickar. Han känner igen tematiken. Ofta är han den första som Sebastian pitchar en filmidé för. Ivan är det första filtret. Med honom diskuterar Sebastian allt från rent filmtekniska detaljer till de bakomliggande motiv som många gånger bottnar i deras gemensamma erfarenheter.
− Tillvaron som filmare kan vara ganska ensam. Då är det lyx och en väldig styrka att kunna dela sitt arbete – och nu också arbetsdagar – med en person som Ivan.
Text: Åsa Rehnström
Mer information om Sebastian Micci: https://www.sebastianmicci.com/
- Tvestjärten (2024)
- Filmen känns för vit (2022)
- Lärarlyftet (2022)
- The Drowning Goat (2020)
- Hållbart Professionell (2020)
- Cancel (2018)
- Nyckelviksskolan (2018)
- Klassresan (2015)
