Men hur blir man intresserad av terrorism?
– I min egenskap av teknikhistoriker råkade jag befinna mig i Virginia, USA, just under attentatet den 11 september 2001. Jag skulle egentligen ha rest till Boston men den resan blev omöjlig. En månad senare hade jag ett nytt jobb som lektor i teknik- och vetenskapshistoria vid Imperial College London och ville hitta något aktuellt att föreläsa om. Jag började då läsa in mig på terrorismens teknikhistoria men hittade till min förvåning nästan ingen forskning alls. Men en sak slog mig: terrorister är märkligt ofta ingenjörer. Det verkade alltså finnas någon sorts koppling mellan mina teknikhistoriska intressen och terrorhandlingar.
Några år senare hade Mats Fridlund flyttat vidare till ett nytt lektorat i Danmark.
– Jag kom att tänka på hur byggnader och föremål påverkar vilka vi är. I Köpenhamn upptäckte jag exempelvis skyddsrum från kalla kriget och började funder över om det är något människor lägger märke till när de passerar förbi. Och hur är det om man ser en ensam ryggsäck vid en busstation, tänker man då att den innehåller en bomb?
Trygghetsskapande eller orosspridande?
För att exemplifiera ytterligare tar Mats Fridlund fram en gasmask från sitt skrivbord, en tysk Volksgasmaske från andra världskriget. Också Storbritannien delade ut gasmasker till sina medborgare i början av kriget som de ständigt skulle bära med sig i små papplådor.
– Några gasbomber fälldes aldrig över London, men det kunde man förstås inte veta då. Men det jag undrar är om gasmaskerna skapade trygghet eller tvärtom gjorde människor oroliga? När vi nu i vår tid, exempelvis genom övervakning, försöker skydda oss mot terrorism och andra våldshandlingar, mår vi då bättre eller sämre?
Den amerikanske statsvetaren David Rapoport har lanserat idén om terrorismens fyra vågor: Anarkistvågen, med ursprung i Ryssland, den antikoloniala vågen, den extremistiska vänstervågen och, på senare år, den religiösa terrorvågen.
– Det finns de som menar att vi är inne i en femte terrorvåg, som i så fall skulle vara högerextremistisk. Men om det är så är oklart och kanske för tidigt att säga, i alla fall för en historiker som jag själv.
Ingen ny företeelse
Terrorism är en företeelse som de flesta nog uppfattar som ganska ny. Men så där jättemodern är den inte, förklarar Mats Fridlund.
– Ett av världens tidigaste moderna terrordåd utfördes julafton 1800 då Napoleon tillsammans med sin hustru, Joséphine, var på väg i en droska till Operan i Paris. En ”helvetesmaskin” bestående av en hästkärra lastad med krut och skrot körde mot droskan, exploderade och dödade ett tjugotal människor – men inte Napoleon eller Joséphine.
Den första självutnämnda terroristgruppen var den ryska Narodnaja volja (folkets vilja) som 1881 dödade tsar Alexander II genom att spränga sönder den vagn han färdades i. Terroristerna använde gummidynamit som Alfred Nobel uppfunnit sex år tidigare.
– Narodnaja volja uppfattade våld mot makthavare som mer legitimt än krig, eftersom det ju då är oskyldiga soldater som offras, inte de generaler eller makthavare som orsakat kriget.
Sveriges förste terrorist
Och att terrordåd, åtminstone i någon mån, kan ursäktas är Anton Nilson – Sveriges förste terrorist – ett exempel på.
Under en hamnarbetarstrejk i Malmö sommaren 1908 kallade arbetsgivarna in brittiska strejkbrytare. En juninatt rodde Anton Nilson ut till det skepp, Amalthea, där strejkbrytarna låg och sov, och placerade en bomb vid ett fönster. Bomben sprängdes, en person dog och flera skadades, berättar Mats Fridlund.
– Anton Nilson menade att hans avsikt bara hade varit att skrämmas men han dömdes ändå till döden. Han fick dock snart straffet omvandlat till livstids straffarbete. Eftersom opinionen var så stark för hans frigivande beslöt den socialdemokratisk-liberala koalitionsregeringen 1917 att Anton Nilson skulle släppas.
När vi tänker på terrordåd uppfattar vi det dock ofta som något som kommit hit från ett annat land, betonar Mats Fridlund.
– Ett exempel är den kroatiska, ultranationalistiska rörelsen Ustaša vars anhängare 1971 sköt den jugoslaviska ambassadören i Stockholm och 1972 genomförde Sveriges enda flygplanskapning på Bulltofta vilket ledde till en terroristlag som antogs 1973. Också vänsterextremistiska Röda arméns ockupation av västtyska ambassaden i Stockholm 1975 är ett känt exempel på en terrorhandling.
Märks i fiktionen
Att terrorism från början av 1970-talet blivit en del av den svenska verkligheten märks bland annat i litteraturen, förklarar Mats Fridlund.
– Exempelvis Per Anders Fogelströms roman Café Utposten från 1970 är inspirerad av Amalthea-dådet. Själva ordet ”terrorist” används dock inte i det verket. Men redan 1975 är Terroristerna själva titeln på en roman av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Böcker, filmer och tv-serier är visserligen fiktion men bidrar ändå till vår uppfattning av olika företeelser i världen.
Det är skälet till att Mats Fridlund startat projektet Terrorismen som kulturell imaginär, där han samarbetar med Michael Azar, professor i idé- och lärdomshistoria, och Daniel Brodén, docent i filmvetenskap.
Den politiska diskussionen om terrorism
I ett annat projekt, SweTerror, undersöker Mats Fridlund, hur riksdagspolitiker 1968–2018 diskuterat terrorism.
– Med hjälp av forskare inom talteknologi från KTH studerar vi bland annat utskrifter och ljudband från riksdagsdebatter. Det vi är intresserade av är vilka riksdagsmän som pratar om terrorism och hur de gör det: är de oroliga, upprörda eller sakliga? En tendens vi märkt är att politiker till höger oroar sig mycket för terrorism medan politiker till vänster uttrycker större oro för extremism – varför är det så? Projektet är väldigt tvärvetenskapligt, bland annat ingår statsvetare, språkvetare, digitala humanister och Språkbanken Text.
Så vad krävs egentligen för att ett våldsbrott, enligt lagen, ska klassas som just terrorism?
– Grundvillkoret i lagens mening är att handlingen kan allvarligt skada ett land. Avsikten ska dessutom vara att antingen sprida fruktan hos hela eller delar av befolkningen, att tvinga ett offentligt organ att fatta ett visst beslut – alternativt avstå från ett beslut – eller att förstöra någon grundläggande samhällsstruktur i landet.
En terrorist är främst inte intresserad av de personer som dödas utan av dem som inte dödas, som hen vill påverka, påpekar Mats Fridlund.
– Ska man alltså oroa sig för terrordåd? Jag tycker inte det. Risken att bli påkörd när man går över gatan är väsentligt mycket högre än att råka ut för en bomb. Självklart måste samhället försöka skydda sig mot våldsverkare men inte ens om man låser in hela befolkningen går det att garantera hundraprocentig säkerhet. Jag tänker ibland på det första terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2010 då en reporter frågade en Säpochef om attacken inte hade kunnat förutses. Jo, svarade han, med ökad övervakning hade vi kunnat hålla bättre koll på folk – men ett sådant samhälle hade jag inte velat leva i.
Text: Eva Lundgren
Texten publicerades ursprungligen i GU Journalen, nummer 1 2025
