Ruben Östlund – studenten som blev professor
Tvåfaldig mottagare av Guldpalmen och nybliven hedersordförande på Göteborg Film Festival. Ruben Östlund är helt klart en utmärkelsernas man. Vi ringde upp för att prata om hans roll som adjungerad professor i film vid HDK-Valand och om tips till aspirerande filmskapare.
Det har varit en hektisk höst för Ruben Östlund som har varit på resande fot i och med lanseringen av hans senaste långfilm Triangel of Sadness. När vi talas vid är han dock hemma i Vasastan i Göteborg under något lugnare former och ägnar sig bland annat åt undervisning i filmregi för kandidatstudenterna på HDK-Valand. Kursen ”pitcha din filmidé” står på schemat. Undervisningstillfällena går ut på att filmstudenterna ska försöka sälja in sin idé, i branschen kallat att pitcha.
– Jag försöker att uppmuntra alla som håller på med filmregi att bli bra på att formulera sig om sina projekt. Det är speciellt viktigt i början – att man kommer in i tänket redan under första året av utbildningen.
Studenterna har sju minuter på sig och får ta scenen inför Ruben och sina klasskamrater. Därefter går de igenom vad som funkade och vad som kan bli bättre. Saker som Ruben anmärker på kan handla om en otydlig formulering, kroppsspråk eller ton i rösten – både innehåll och framförande är av stor vikt.
– Det är nästan ingen som tycker om att prata inför folk, men jag brukar säga är att det kommer att bli kul när du bemästrar det och kan känna dig trygg i en sådan här situation.
Studenterna inspirerar
Studenterna arbetar med en tydlig målbild i övningen – samtliga ska presentera sig som regissörer på Novemberfestivalen, en årlig filmfestival i Trollhättan. Tydligheten i målsättningen gör det lättare att anpassa presentationen efter ett särskilt tillfälle och publik. Ruben är dock medveten om att detta kan vara en utmanande uppgift för många.
– Jag brukar säga att du kommer att ha kul men på vägen dit måste du vara lite prestigelös, våga utmana dig själv och acceptera att du vet inte exakt hur det kommer att se ut.
Han menar även att det finns en kvarvarande, äldre föreställning om att en kreativ och skapande person ska hålla sina idéer hemliga för att sedan slå världen med häpnad. Han hoppas att en ny generation filmskapare kan röra sig bort från den idén.
– En kreativ process där man provar sig fram och får input av andra människor gör att man utvecklar sin idé. För mig har det varit en väldigt viktig arbetsmetod.
Som exempel lyfter han hur en student inspirerade honom att göra om en karaktär i Triangel of sadness
– Från början hade jag tänkt att städerskan som hamnar på den öde ön skulle vara en manlig mekaniker. Men när jag pitchade filmen för en filmklass så var det en student som sa ”är det inte mer intressant om det är en kvinna från båten” och jag kände direkt att han har ju helt rätt så då skrev jag om rollen. De studenter jag möter i undervisningen inspirerar mig definitivt.
Bilder som kan förändra världen
Ruben märker att filmutbildningen vid HDK-Valand är välkänd även internationellt. Han får ofta frågor av journalister, som vet att filmutbildningen finns i Göteborg och att det var där han studerade. Hans anställning vid universitetet är som adjukterad professor på 10 procent. Förutom undervisningen med kandidatstudenterna arbetar han även inom masterutbildningen med en regikurs. På kursen delar han med sig av sin egen regimetod där han bland annat använder sig av improvisationer för att jobba fram vissa scener.
– Jag tycker alltid att det är väldigt kul att träffa studenterna. Det ger alltid energi att höra de prata om sina projekt och området man jobbar inom vidgas när man förstår att det finns en kommande generation som ska ta över. Det gör att yrket får större mening.
Något som Ruben tycker genomsyrar hela HDK-Valands DNA och som han tycker är viktigt att skicka med de studenter han möter är att bilderna som en filmskapare visar kommer att ändra människors syn på världen och därigenom deras beteenden. Detta innebär ett ansvar och en medvetenhet som man behöver ha med sig, menar Ruben.
– Därför måste vi prata om hur de ska nå sin tilltänkta publik. Om man genom sina bilder kommunicerar något som är viktigt för en själv och som man tycker saknas i samhället, behöver man kunna ta strid för att få så mycket uppmärksamhet som möjligt. De egna bilderna konkurrerar med en enorm mängd andra bilder som kanske ger en annan syn på världen. Bilder som vi kanske inte håller med om. Då får man göra vad man kan för att de egna bliderna får mest spridning och störst inflytande på människor, säger Ruben och fortsätter:
– Jag tycker inte att studenterna som gör en film på en filmhögskola ska filma för sakens skull – de ska filma för att deras filmer ska bli sedda! Hur ser du till att dina bilder blir sedda av så många människor som möjligt, om du tycker att ditt innehåll är intressant och viktigt?
Första kontakten med filmvärlden
Under åren 1998–2001 studerade Ruben själv på Högskolan för fotografi, ofta förkortat HFF, som år 2012 blev en del av Akademin Valand, numera HDK-Valand. Han har därmed själv varit student på samma skola som han nu undervisar på.
När Ruben började utbildningen hade han redan arbetat några år med att filma skidfilmer och innan dess vindsurfing på Styrsö i Göteborgs södra skärgården där han är uppvuxen. Han visste att han ville arbeta med film, men hade inte formulerat vilken typ av film och vilka historier som han ville berätta.
Hur hittade du din inriktning?
– Det formades helt klart under mina år på universitetet. Det var liksom min första kontakt med filmvärlden, filmhistorien och med olika regissörer. Innan hade jag inte sett mig själv som en filmregissör som skulle syssla med fiktion, men på skolan träffade jag bland annat Kalle Boman och via honom Roy Andersson.
– Mitt andra år på utbildningen hade Roy Andersson premiär för Sånger från andra våningen i Cannes och jag tänkte att Cannes är det coolaste stället man kan ha premiär på.
En viktig händelse som jag minns var när Kalle Boman tog med sig oss studenter till Stockholm för att hälsa på Roy Andersson i hans studio.
– Roy hade en bild på väggen av ett filmteam och berättade att den bilden tog dom när dom hade bestämt sig för att de skulle ha premiär i Cannes. Det var så inspirerande den där inställningen, att man liksom själv kunde bestämma sina målsättningar och ha attityden att de gick att nå.
Har utbildningen förändrats mycket under de tjugo år som passerat sedan du var student?
– Ja, den stora skillnaden är den digitala utvecklingen. När jag gick utbildningen hade precis dom första små digitalkamerorna för konsumenter kommit. Danskarna sysslade med Dogma 95 och det hade dragit i gång en trend inom film – man skulle filma med lättare teknik, renare och enklare. Det fanns någon slags vitalitet, en nyfikenhet.
– Samtidigt fanns det fortfarande tydliga begränsningar, som att film visar man på bio. Långfilmsformatet och filmfestivalen var det som en filmskapare strävade efter, det fanns bara ett fåtal arenor där en regisör kunde visa sina verk.
– Idag har det blivit svårare för studenter att veta vart de ska sikta eftersom det finns nästan för många valmöjligheter i och med alla digitala arenor. Det är en viktig del av en filmutbildning att få studenterna att förstå vilka arenor de vill nå ut på, vad de vill uppnå och hur de ska få uppmärksamheten i just det rummet.
Vad fick du mer ut av utbildningstiden?
– Kontakterna som skapades under filmutbildningen har haft stor betydelse för mig som filmregissör. Och med detta menar jag inte bara lärarna och mötet med kända filmregissör, utan även klasskamraterna.
– Det är jätteviktig att man hittar ett kollektiv att jobba med. Nu när jag är tillbaka i Göteborg passar jag på att möta upp med några vänner, som träffades under utbildningen. Vi jobbar fortfarande ihop och vi har fortfarande lika kul när vi träffas och diskuterar saker som händer i världen och de filmprojekt som vi arbetar med.
Avslutningsvis, har du något råd till en ung person som vill komma in i filmbranschen eller som vill söka en utbildning inom film?
– Mitt tips är att söka dig till något som du har ett stort intresse av och börja filma där. För att bygga upp en praktisk erfarenhet måste du vara intresserad av det som finns framför kameran, annars känns yrket snabbt meningslöst. Min karriär började med att jag filmade skidåkning. Jag insåg snabbt att det var väldigt lätt att samla erfarenhet när jag riktade kameran mot något som var angeläget för mig. Det kändes inte som en ansträngning – jag blev inte trött utan det kändes bara lätt. Det är ju på sätt och vis det som jag fortfarande gör – jag fortsätter att filma det som intresserar mig.
