"Svältkatastrofer bör ses som politiska våldshandlingar"

Svält beror nästan alltid på medvetna handlingar eller passivitet. Trots det är det ovanligt att ansvariga ställs till svars, och offren hedras sällan med monument eller minnesmärken.

– I min avhandling argumenterar jag för att svältkatastrofer kan förebyggas och inte bara beror på naturkatastrofer. Svält är ett resultat av mänskliga handlingar eller brist på handlande, och bör därför betraktas som våld, säger Fisseha Fantahun Tefera.

Bild

Med fokus på storskaliga hungersnödssituationer i Afrika sedan 1960-talet, har han studerat svält i Nigeria, Sudan, Etiopien, Somalia, Demokratiska republiken Kongo och Uganda. Samtliga händelser har dödat minst 100 000 människor eller fler. 

Ett av många exempel i avhandlingen gäller det nigerianska inbördeskriget som ägde rum 1967-1970. Fisseha Fantahun Tefera säger att detta är ett tydligt exempel på hur medvetna politiska strategier kan göra hungern till ett vapen.

Under inbördeskriget införde den nigerianska regeringen en blockad mot utbrytarregionen Biafra och stoppade leveranser av mat, medicin och andra viktiga varor. Denna taktik, som syftade till att försvaga de biafranska styrkorna, riktade sig direkt mot civilbefolkningen och använde svält som ett krigsvapen.

Försöken att leverera humanitär hjälp hindrades och regeringen anklagade hjälporganisationer för att stödja separatiströrelsen. Över 500 000 människor, de flesta barn, beräknas ha dött av svält och relaterade sjukdomar.

– Detta visar att hungersnöden inte bara berodde på en naturlig brist på mat, utan var en politisk strategi för att undertrycka oliktänkande, säger Fisseha Fantahun Tefera.

Under hungersnöden i Etiopien år 1983-1985 gjorde statlig politik att naturkatastrofen förvärrades. Fisseha Fantahun Tefera förklarar hur Derg-regimen, under Mengistu Haile Mariam, prioriterade militära kampanjer och ideologiska mål framför humanitära behov.

Tvångsförflyttningar störde jordbrukscykler och förflyttade miljontals människor, vilket förvärrade matbristen. Regioner som Tigray och Wollo försummades, och bistånd blockerades eller avleddes.

– Internationellt livsmedelsbistånd missbrukades ofta som ett propagandaverktyg, både av regeringen och rebellgrupper, vilket förvärrade situationen för befolkningen. Även om torkan spelade en roll var det politiska åtgärder som gjorde att en naturlig utmaning förvandlades till en katastrof som krävde omkring 500 000 liv, säger Fisseha Fantahun Tefera.

Att minnas och ställa till svars hänger ihop och stärker varandra.

Svältkatastrofer orsakas av komplexa processer och system, vilket gör det svårt att hålla enskilda individer juridiskt ansvariga. Enligt Fisseha Fantahun Tefera är det först under de senaste åren som vi har sett ett ökat fokus på behovet av ansvarsskyldighet för svältkatastrofer, både inom forskarvärlden och bland beslutsfattare.

– Skam och trauma spelar naturligtvis en roll i att tidigare svältkatastrofer ofta ignorerats i offentliga minnesverk. Stater och samhällen kan föredra att distansera sig från minnet av sådana traumatiska händelser, säger Fisseha Fantahun Tefera.

– Men att minnas och att ställa till svars hänger ihop och stärker varandra. Om svältkatastrofer inte minns, leder det också till att de inte tas upp i ansvarssystem – och tvärtom.

I sin doktorsavhandling betonar Fisseha Fantahun Tefera att svältkatastrofer inte bara bör ses som humanitära kriser, utan som politiska våldshandlingar. Hans forskning ger en djupare förståelse för ansvar och minnet av svält i Afrika och visar hur politiska beslut och berättelser påverkar hur svältkatastrofer tas upp eller glöms bort i officiella sammanhang.

– Min forskning tyder på att rättssystem som hanterar övergångsrättvisa bör inkludera svältkatastrofer. Den lyfter också fram vikten av att minnas tidigare svältkatastrofer, både som en del av rättsprocessen och som en påminnelse om att sådana katastrofer aldrig ska upprepas, säger Fisseha Fantahun Tefera.