Utredningar av brott mot barn

Vi i CLIP har bedrivit ett flertal stora forskningsprojekt kring olika aspekter av brottsutredningar där barn är inblandade: 1) Barns tillförlitlighet och trovärdighet, 2) Rättsligt beslutsfattande i utredningar om brott mot barn, 3) Barnförhör, och 4) Barns berättelser om sexualbrott. Vårt övergripande mål är att vår forskning ska vara praktiskt tillämpbar för rättsväsendet. 

Barns tillförlitlighet och trovärdighet 

Från vilken ålder kan barn berätta om vad de varit med om? Kan vi lita på barns utsagor? Detta är några av de frågor som dyker upp i samband med de brottsutredningar och rättsprocesser där barn är inblandade. Genom experimentella studier har vi undersökt dels barns förmåga att ge tillförlitliga vittnesmål, dels vuxnas bedömningar av barns tillförlitlighet och trovärdighet. I likhet med internationell forskning, visar våra studier att barn, givet rätt förutsättningar, kan ge tillförlitliga utsagor från ungefär 3–4 års ålder. Men vuxna har ibland svårt att lita på barns utsagor och de tenderar att se till andra aspekter än det barnen berättar vid bedömning av deras vittnesmål. En sådan aspekt är presentationsformatet. Barn vittnar i regel inte i domstol i Sverige. Istället spelas de polisförhör som hålls med barnet under förundersökningen in och visas upp som bevis i domstol. Vi har i vår forskning funnit att barn är positiva till att slippa avge vittnesmål inför andra vuxna. Men dessvärre tenderar vuxna att bedöma barns utsagor som mindre tillförlitliga och deras beteende som mindre trovärdigt om de får se barnet via en förinspelad video i jämförelse med om de får se barnet live. Därtill kan vuxna påverkas av vilka känslor barnet uppvisade vid berättandet. Människor har en tendens att tro att barn som uppvisar sorg och uppgivenhet när de berättar om utsatthet för brott är mer trovärdiga, jämfört med barn som inte uppvisar dessa känslor. Detta är olyckligt eftersom internationella studier visar att barn som vittnar om brottsutsatthet inte nödvändigtvis uppvisar några särskilda känslor. Vuxnas stereotypa fördomar om hur barn bör uppträda när de berättar om brottsutsatthet stämmer alltså inte överens med hur barn faktiskt uppträder.  

Rättsligt beslutsfattande i utredningar om brott mot barn 

I Sverige ligger ansvaret för en förundersökning om misstänkta sexualbrott mot barn på åklagaren. Det är åklagaren som ska fatta beslut om och i så fall när ett barn skall förhöras, vilka andra eventuella vittnen som ska höras, om en misstänkt skall gripas eller anhållas, och om häktningsframställan ska påkallas. Det är också åklagaren som beslutar om fallet ska gå vidare till åtal eller ej. Vi har i vår forskning undersökt åtalsbeslut och funnit att åklagare som arbetar med fall som rör misstänkta sexualbrott mot förskolebarn står inför stora och svåra utmaningar. I enkäter och intervjuer har erfarna barnåklagare lyft fram att misstänkta sexualbrott mot små barn ofta är svåra att utreda och åtala på grund av bristande stödbevisning och att det är svårt att få den information som krävs från förskolebarn. Att förhöra och bedöma små barns utsagor medför stora svårigheter och barnförhöret ses därför som helt avgörande för utredningens framgång. Genom att undersöka skillnader mellan åtalade och nedlagda anmälningar av sexualbrott mot barn i förskoleåldern har vi funnit att åtalade fall ofta innehåller forensisk bevisning (dokumentation, DNA-bevisning, skador) eller ett erkännande från den misstänkte, vilket saknas i nedlagda fall. Därtill har vi funnit att anmälningar oftare läggs ned i fall där det pågår en vårdnadstvist mellan barnets föräldrar, där barnet innan brottsanmälan placerats i familjehem av socialtjänsten eller där anmälan rör en pojke. Pojkar och yngre barn blir mer sällan förhörda jämfört med flickor och äldre barn vilket är bekymmersamt. I ett pågående doktorandprojekt kring eventuella könsskillnader i sexualbrottsutsatta barns möjligheter att avancera inom rättskedjan undersöks detta vidare. 

Barnförhör 

Flera decennier av rättspsykologisk forskning har visat att barn från ungefär tre till fyra års ålder kan vara tillförlitliga som vittnen och berätta om självupplevda händelser givet rätt förutsättningar. Rätt förutsättningar i detta samman­hang innebär bland annat att de som pratar med barnet om vad som hänt i huvudsak låter barnet lämna sin berättelse som svar på öppna frågor, och att berättelsen inte påverkas av ledande och suggestiva frågor. Barnförhörsledaren behöver även arbeta kontaktskapande för att stödja barn som berättar om våld. En del av vår forskning handlar om att granska barnförhör för att säkerställa att de håller sig till rådande evidensbaserade riktlinjer. Svenska barnförhörsledare får idag träning i ett forskningsbaserat och semi-strukturerat förhörsprotokoll vid namn NICHD-protokollet. Akronymen NICHD står för the National Institute of Child Health and Human Development och protokollet utgår från två grundprinciper: i) att hjälpa barn att berätta ge­nom stödjande och åldersanpassade tekniker, och ii) att minimera risken för suggestiv påverkan genom att främst använda öppna och icke-ledande frågetyper.  

Genom granskning av rättsfall och en serie experimentella studier har vi funnit att metoden inte är anpassad för barn som behöver extra språkligt stöd. Detta innebär att barn med kommunikationssvårigheter, däribland yngre förskolebarn, barn med svenska som andra språk och barn med kognitiva funktionsnedsättningar, har mycket svårt att komma till tals under barnförhöret. En del av vår forskning handlar därför om hur barnförhörsledare ska kunna höra dessa särskilt sårbara barn och hur vi kan säkerställa att Sverige lever upp till barnkonventionen som gör gällande att alla brottsutsatta barn, oavsett ålder, mognad eller funktionsförmåga, får komma till tals under brottsutredningar som rör dem. Just nu har vi två aktiva forskningsprojekt igång kring barnförhör. Ett av projekten handlar om barnförhör med tolk. Det andra projektet handlar om barnförhör med bildstöd. 

Barns berättelser om sexualbrott 

Forskning visar att många barn som blivit utsatta för övergrepp har svårt att berätta om sina upplevelser. Vår forskning och internationella studier har uppmärk­sammat att många barn som utsatts för övergrepp dröjer med att berätta vad de varit utsatta för, och vissa barn berättar inte alls. Eftersom barns utsagor ofta utgör det enskilt viktigaste beviset i mål om sexualbrott mot barn har vi undersökt faktorer som påverkar barns möjligheter att berätta om sin utsatthet.  

Genom att granska rättsfall har vi funnit att förskolebarn som ut­satts för sexuella övergrepp av någon närstående i regel väntar längre innan de berättar för någon om vad de varit med om, jämfört med barn som blivit utsatt av en utomstående. Barn som utsatts för övergrepp av närstående undviker också i högre utsträckning att prata om övergreppen i polisförhör. Vidare har vår forskning visat att det finns ett gap mellan vad barn minns och vad de berättar i samband med polisförhöret. Att barn har svårt att berätta om övergreppshandlingar ska alltså inte tolkas som att barnen inte minns handlingarna. Tvärtom visar minnesforskning att barn liksom vuxna tenderar att minnas potentiellt traumatiserande upplevelser väl, och i regel bättre än andra vardagliga händelser. Det vi i vår forskning funnit är en rad olika hinder som kan göra det svårt för barn som utsatts för övergrepp av närstående att berätta vad de varit med om. Barn som är oroliga över de eventuella konse­kvenser ett avslöjande kan ge, känner lojalitet gentemot gärningspersonen, är rädda för att deras avslöjande ska bryta upp familjen, eller känner skam- och skuldkänslor över det inträf­fade har ofta mycket svårt att berätta vad de varit med om och dessa faktorer kan leda till att barnet väntar med att berätta om övergreppen, eller inte berättar alls. Om barnen därtill blivit instruerade att hålla övergreppen hemliga eller om de upplevt hot eller andra påtryckningar från förövaren är detta något som kan försvåra eller förhindra berättandet ytterligare.  

En del av vår forskning på detta tema har även handlat om att undersöka och i ifrågasätta uppfattningen att övergrepp som sker via nätet är mindre allvarliga än de som sker när offer och förövare möts fysisk. Genom att granska rättsfall har vi funnit att övergrepp på nätet kan vara av ytterst allvarlig och kränkande karaktär och genom att intervjua brottsutsatta har vi kunnat påvisa att övergrepp på nätet kan orsaka stort lidande för de barn som drabbas. Vi argumenterar därför för att sexualbrott mot barn bör ses som potentiellt traumatiserande händelser med risk att skapa stort lidande oavsett om övergreppet ägt rum på eller utanför nätet. När det gäller sexualbrott på nätet så finns faktorer som ytterligare kan komplicera påverkan av övergreppen. Nämligen att förövaren har möjlighet att kontakta barnet dygnet runt, rädslan för att bilder eller filmer från övergreppen ska spridas, och känslor av skuld och skam över att ha tvingats ta en aktiv roll i övergreppet.  

Våra övergripande mål 

Enligt barnkonventionen är alla barn lika mycket värda och har samma rättigheter. Alla barn rätt att överleva och utvecklas, barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet och alla barn har rätt att uttrycka sin åsikt och delta i beslut som rör dem. I våra senare forskningsprojekt som berör barn strävar vi efter att följa barnkonventionen genom att att öka barns inflytande och delaktighet i forskningsprocessen. Vi samlar in och beaktar barns åsikter under hela processen, från studiedesign och metodupplägg, till hur vi kan tolka och sprida resultaten från projektet.  

Syftet med vår forskning är att den ska vara praktiskt tillämpbara inom rättsväsendet. Vårt mål är att säkerställa alla barns rätt att uttrycka sig i rättsliga processer och få möjlighet att leverera vittnesmål av hög rättslig kvalitet. För att säkerställa att varje enskilt barn får möjlighet att, utan påverkan, berätta om sin eventuella utsatthet behöver den som pratar med barnet använda sig av evidensbaserad förhörsmetodik, samtidigt som hen måste vara flexibel och anpassa förhöret efter barns ålder, mognad, individuella förutsättningar och kommunikationsförmåga. Detta är utmanande och vi samverkar därför aktivt med verksamheter såsom socialtjänsten, Polismyndigheten, och Åklagarmyndigheten. Vi utbildar såväl domare och advokater som åklagare, poliser och socialtjänst. Vi ger också expertstöd i både domstol och media. Som ett exempel har vi bistått Åklagarmyndigheten i utformningen av riktlinjer i den rättsliga vägledningen Barnförhör med mera.