Maja tog chansen - idag arbetar hon med konst
Väldigt länge fanns det ingen plats för konst i Maja Sikorskas liv. Nu är den hennes sätt att vara. Via bland annat HDK-Valand och flertalet utställningar har hon hittat sitt uttryck. Med skulpturala former som för tankarna till människokroppen riktar hon fokus inåt. ”Jag fascineras av det taktila, intuitiva och känslomässiga”, säger hon.
I Lyckholms gamla bryggeri vid Mölndalsån har en rad olika konstutövare hittat sin plats. En av dem är Maja Sikorska. I de rivningshotade lokalerna, där bryggeriets gamla maskiner möter skulpturer, musikstudios och målarstafflier, har hon sin ateljé. Luften är kall och fuktig.
– Tyvärr kan jag inte vara här så mycket just nu eftersom mina papper blir förstörda av fukten som fyller alla rum under vintertid, säger hon.
Utforskar relation mellan kropp och psyke
Men det finns ett undantag. I ett inglasat rum, som kanske tillhört en fabriksbas, står hårt arbetande värmefläktar. På ett bord ligger Majas senaste verk som snart ska få en egen utställning.
Det är vita blad där tunna bläckstreck skapar runda former som ser ut att leva. De hukar, gungar och sträcker på sig. Formerna går inte att identifiera men väcker igenkänning och känslor. Maja sorterar in sina verk i konstriktningen biomorfism, som utgår från naturens och människans former.
– När jag läste om en av biomorfismens föregångare, Jean Arp, insåg jag att jag tänker ungefär som tysk-fransk man som levde för över 100 år sedan, säger hon med ett leende.
Motiven har kommit till genom ett intuitivt arbetssätt där handens rörelser bildar ett nära samspel med tankar och känslor.
– Jag följer formerna med min kropp. Skapandet är inte en tankeprodukt för mig. Det är en upplevelse där jag utforskar relationen mellan kroppen och psyket, säger hon.
Skapandet är inte en tankeprodukt för mig. Det är en upplevelse där jag utforskar relationen mellan kroppen och psyket.
Vägen till HDK-Valand
Maja berättar att konsten är hennes sätt att interagera med världen och sig själv. Men så har det inte alltid varit. Länge upplevde hon att hon snarare stod på utsidan och tittade in i världen. Och hon längtade efter att få ägna sig åt konst. Men med en ensamstående mamma, uppväxt i efterkrigstidens Polen, förstod hon vikten av att prioriterade en utbildning som kan ge en trygg anställning.
– Och att reducera konstutövande till en hobby skulle kännas som att jag bara fick vara mig själv delvis och göra allt för ont. Så jag tänkte bort det.
Tills en dag i slutet av 2010 när en vän påpekade att hon inte var lycklig.
– Jag pluggade på universitet då och han läste en konstutbildning. Det fick mig att inse att det faktiskt går att välja konst. Från en dag till en annan hade jag bestämt mig. Jag lät mig vara den jag är.
Hon sökte och kom in på Dômen konstskola och därefter HDK-Valands kandidatprogram i fri konst. Parallellt med studierna och fortfarande arbetar hon på Megalodon creations som skapar stora utställningar med olika typer av djur, från dinosaurier till istidsdjur.
– Jobbet på Megalodon Creations har varit en fantastisk skola där jag fått lära känna och arbeta med olika material och tekniker. Där har jag fått mitt hantverkskunnande.
Lärde sig prata om sin konst
Studierna på HDK-Valand upplevde hon som mer teoretiska. På både gott och ont.
– Vi fick lära oss att analysera, verbalisera och sätta in vår konst i ett sammanhang. Det passade dock inte alltid mig eftersom jag är intresserad av att utforska mer taktila, känslomässiga och intuitiva värden.
Jag är intresserad av att utforska mer taktila, känslomässiga och intuitiva värden.
Samtidigt tycker hon att det är just den analytiska inriktningen som har gett henne ett par viktiga verktyg inför en vardag som konstnär.
– Jag lärde mig att prata om min konst. Idag är det till exempel inga problem för mig att skriva texter till stipendieansökningar och liknande. I skolans eget galleri fick jag också värdefull erfarenhet av hur det är att ställa ut.
Den har hon fått god användning för. Sedan examen från HDK-Valand har det blivit tre utställningar och sex grupputställningar. Nu senast ”Familiar unknown” där hennes mjuka, organiska former väcker besökarnas associationer.
Eller som Majas själsfrände, Jean Arp, uttryckte det: ”Ett träd har redan blivit ett träd. Låt oss göra en form som skulle kunna bli ett träd. Det är mycket mer intressant - att inte avbilda det som redan är, utan att tänka på riktningen det kan ta."
– Det är så jag tänker, säger Maja. Jag följer skapandet dit det tar mig. Jag börjar på ett ställe, låter det hitta sin form och litar sedan på att andra kan fortsätta och fylla i med sin fantasi. Jag älskar det potentiella!
Text: Åsa Rehnström