Frivillighet en sårbarhet i älgförvaltningen
Nu pågår älgjakten i de svenska skogarna. Antalet älgar som får skjutas grundar sig i ett system där representanter för skogsägare, jägare och myndigheter samverkar för att förvalta älgstammen på ett ekologiskt hållbart sätt. En ny studie visar dock på utmaningar med den nuvarande älgförvaltningen som till stor del bygger på frivilliga insatser.
– Många gör det här som en del av sitt vanliga arbete, men det finns även personer som gör det helt ideellt. Det innebär att man lägger sin lediga tid på det här och motivationen blir extra viktig för att man ska vilja ställa upp, säger socialantropolog Annelie Sjölander-Lindqvist på Handelshögskolan vid Göteborg universitet.
För att nå en ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet i förvaltningen av den svenska älgpopulationen introducerades 2012 en så kallad ekosystembaserad älgförvaltning. Den bygger på att representanter för jägare, skogsägare och ansvariga myndigheter samarbetar med målsättningen att älgpopulationens storlek ska vara i ekologisk balans med de befintliga betesresurserna. Samtidigt ska älgens påverkan på ekosystemet, inklusive rovdjur, betande klövdjur, skador i skog och mark, och eventuell negativ påverkan på den biologiska mångfalden inverka på hur stor älgstammen ska vara.
En älgförvaltning som bygger på samverkan
För att kunna ta hänsyn till regionala variationer är Sverige uppdelat i 148 älgförvaltningsområden. Att låta skogsägare och jägarrepresentanter samverka i förvaltningen anses uppmuntra till en omsorg om naturen och fungera som en motivation för att delvis ställa upp ideellt med tid och kompetens.
Den nya studien där forskare från Göteborgs universitet samarbetat med Umeå universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Lunds universitet, visar dock att det här sättet att förvalta älgstammen även kan innebära svårigheter.
En av faktorerna som kan innebära utmaningar är det faktum att en del som arbetar med förvaltningen huvudsakligen ställer upp frivilligt, menar socialantropolog Annelie Sjölander-Lindqvist på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.
– Frivilligheten är på många sätt positivt, men det sätter också press på att älgförvaltningen kan möta de olika individernas behov på ett annat sätt, och där kan vi se att det kan finnas risk för spänningar mellan representanterna för markägare och jägare. Det här kan skapa en sårbarhet i systemet, säger hon.
I studien har forskarna undersökt hur medverkande representanter för mark- och skogsägare samt jägare upplever sin kompetens och anknytning till älgförvaltningen. En slutsats är att det går att urskilja två tydliga grupperingar inom förvaltningen, som kan påverka synen på älgens ekologiska och sociala betydelse.
– Arbetet går ut på att skapa en älgstam av hög kvalitet i balans med betesresurserna. Här ser vi hur representanter för mark- och skogsägare respektive representanter för jägarna ibland har olika syn på älgen och hur älgförvaltningen ska hantera den spänning som uppstår mellan att minska betesskador på skogen och samtidigt behålla älgstammens på dess nuvarande nivå, eller ännu hellre öka den, säger Annelie Sjölander-Lindqvist.
Något som hon menar kan få konsekvenser för arbetet med att förvalta älgstammen.
– Utmaningen handlar om att ständigt utveckla älgförvaltningen så att de olika grupperna är rustade för den komplexitet som arbetet innebär, och möjligheten att hantera de olika förutsättningarna med allt från förekomst av rovdjur till befolkningsstruktur i området. Här är kommunikation och kompetens avgörande för att älgförvaltningen ska fungera som det är tänkt, annars kan det uppstå maktkamper som inte försämrar möjligheterna att lyckas.
Fakta om studien:
Studien bygger på enkätundersökning och intervjuer.
765 personer verksamma i någon av landets 148 älgförvaltningsområden tillfrågades om att svara på enkätundersökningen. Svarsfrekvensen var 82 procent.
1380 representanter vid någon av landets lokala frivilliggrupper tillfrågades om att svara på enkätundersökningen. Svarsfrekvens var 71 procent.
Studien: Expectations about voluntary efforts in collaborative governance and the fit with perceived prerequisites of intrinsic motivation in Sweden’s ecosystem-based moose management system