Är trotssyndrom (ODD) en riktig funktionsnedsättning?

[Publicerat 23 maj, 2017 av Christopher Gillberg]

Många barn är trotsiga. Det är faktiskt så att de flesta (om än inte alla) barn, åtminstone från ett års ålder, uppvisar trotsigt beteende flera gånger under sin livstid. Vissa är så trotsiga nästan hela tiden (utom när de sover, då de ibland uppvisar andra oroväckande beteenden såsom hyperaktivitet och nattskräck) att vi ser deras beteende som ett stort problem, rentav som en funktionsnedsättning. Beroende på huruvida dessa barn ses på kliniker eller ej (vilket många förstås inte gör), och även på läkarens orientering/utbildningsbakgrund, kan diagnos ställas för att beskriva detta beteende. Vissa använder stämpeln trotssyndrom (Oppositional Defiant Disorder, ODD) som finns beskriven inom DSM-systemet. Andra kan istället använda termen patologiskt/extremt kravundvikande (Pathological/Extreme Demand Avoidance, PDA/EDA).

Man vet ganska lite om orsakerna bakom dessa specifika beteenden. Trotssyndrom (och antagligen även patologiskt kravundvikande) är nästan alltid ”samsjukligt” (förekommer tillsammans) med DSM-funktionsnedsättningar såsom ADHD, ångest, depression, enures, autism eller andra utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar. För dessa tillstånd finns i varje fall en del indikationer rörande separata (men även gemensamma) bakgrundsfaktorer. Ett av de huvudsakliga ”symptomen” för trotssyndrom (”tappar ofta humöret”/emotionell labilitet) är faktiskt det vanligaste symptomet man ser hos förskolebarn med ADHD (trots att det inte ingår i DSM som ett ”ADHD-symptom”, se Kadesjö et al 2003) och är även mycket vanligt hos unga barn med autism.

Finns det någon specifik behandling tillgänglig för trotssyndrom eller patologiskt kravundvikande (likt sådan som finns för ADHD, ångest, depression och enures)? Inte direkt, även om psykopedagogiska och beteendemässiga tillvägagångssätt – såsom sådana som används i så kallade kollaborativa och proaktiva lösningar (collaborative and proactive solutions, CPS) – verkar ha positiva effekter på vissa beteenden, inklusive emotionell labilitet (det vanligaste symptomet inom ADHD) hos ”explosiva” barn (t.ex. Johnson et al 2012, Ollendink et al 2016, Samuelsson et al, pågående). Utifrån den relativa bristen på biologiska belägg och giltig behandling för trotssyndrom, menar jag att det vore rimligt att snarare tala om trotsbeteende (oppositional defiant behaviour, ODB), och att sluta behandla det som en separat funktionsnedsättning. Vad gäller PDA – och särskilt EDA (som inte kategoriserar beteendet som patologiskt – har jag desto mindre att invända, i och med att det aldrig refereras till som en specifik separat funktionsnedsättning.

Med det sagt anser jag att det är viktigt att utreda den eventuella förekomsten/frånvaron av ODB/EDA inom funktionsnedsättningar som t.ex. ADHD, depression, ångest, enures och autism. Än viktigare blir det om dessutom den oberoende, randomiserade och kontrollerade svenska studien som för närvarande görs på metoden CPS visar sig styrka de positiva resultat som en amerikansk studie, utförd av metodens upphovsmakare, fick fram. Jag anser däremot att ODB bara bör ses som en åtföljande eller komplicerande faktor bland andra ESSENCE, inte som en separat diagnos för en egen, fristående psykiatrisk eller utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning.

Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.