Autismspektrumtillstånd i rättssalen – utmaningar och utfall

[Publicerat 4 mars, 2020 av Clare Allely]

Den här texten kommer att avhandla hur viktigt det är att samtliga inblandade i rättegångar förstår vad autismspektrumtillstånd (AST) verkligen innebär och hur åtalade med denna funktionsnedsättning kan framstå i dessa sammanhang. Forskning på området har nyligen lyft fram behovet och betydelsen av expertkunskap om AST och dess relaterade symptombild i fall där den åtalade har AST (Freckelton & List, 2009). Närmare bestämt finns det en mängd olika AST-drag som rätten kan uppfatta som tecken på skuld eller avsaknad av ånger. Åtalade med AST kan uppvisa beteenden, reaktioner eller uttryck som får dem att verka märkliga och i värsta fall även skyldiga eller ångerlösa. Här är några av de viktigaste som jag vill lyfta fram:

• Bristande förmåga att visa empati
• Olämpliga uttryck eller beteenden
• Udda, avvikande eller bisarra beteenden
• Avvikande tal
• Avvikande ögonkontakt
• Nedsatt förmåga att snappa upp enkla konventioner i samtal
• Repetitiva intressen och/eller specifika fixeringar

Bristande förmåga att visa empati

Idag är det väletablerat att många individer med AST har nedsatt förmåga att förstå och sätta sig in i andras subjektiva upplevelser (vilket oftast beskrivs som nedsatt mentaliseringsförmåga eller ”theory of mind”). Detta innebär att personer med AST ibland inte uttrycker empati eller ger något adekvat gensvar i sociala interaktioner. Denna brist på känslouttryck kan få andra att betrakta dem som kallsinniga och kalkylerande, eller, i rättsliga sammanhang, skyldiga. Detta kan i sin tur givetvis ha en starkt negativ inverkan på domslutet.

Olämpliga uttryck eller beteenden

Åtalade med AST kan även göra miner som andra uppfattar som opassande eller olämpliga. Till exempel kan de plötsligt skratta högt (eller låta uppspelta) under förhör eller utfrågning om brott de står anklagade för. De kan även plötsligt börja skratta då det påstådda offret ger sitt vittnesmål (Allely & Cooper, 2018). Som Murphy (2018) tidigare belyst kan sådana udda beteenden bli särskilt uttalade eller framträdande när personen i fråga upplever stress, sensorisk överkänslighet och nedsatt förmåga till känslomässig reglering. De allra flesta upplever rättegångar som spända och stressfyllda, och för somliga med AST kan situationen bli överväldigande. Det som visas utåt speglar inte heller nödvändigtvis vad individen med AST tänker eller känner inombords. Därför är det av yttersta vikt att samtliga inblandade i rättsprocessen förstår att dessa olämpliga uttryck eller beteenden är knutna till diagnosen AST och alltså inte nödvändigtvis säger något om hur ångerfull personen är eller hur seriöst vederbörande ser på situationen.

Udda, avvikande eller bisarra beteenden

Åtalade med AST kan ibland uppvisa udda, avvikande eller bisarra beteenden i rättssalen. Ett bra exempel är från målet mellan staten och Burr 2007, då den åtalade infann sig i rätten med en påse över huvudet och besvarade frågor med citat från Femte Moseboken (även kallad Devarim inom judendomen). Större delen av boken utgörs av tre predikningar från Moses till israeliterna på Moabs slätter, strax innan de når det förlovade landet.

Avvikande tal

En stor undergrupp av individer med AST talar på ett sätt som många uppfattar som udda eller pedantiskt, med onödigt detaljerade och ofta långrandiga utläggningar, inte minst som svar på frågor. Förutom själva sättet att tala kan personer med AST ibland även komma med plötsliga och oväntade verbala yttranden. Ibland kan de även höja rösten vid oväntade tillfällen. Somliga har även en märklig eller avvikande röstmelodi; en vanlig variant av detta är att tala mycket monotont.

Avvikande ögonkontakt

Forskning har även visat att vissa åtalade med AST kan uppfattas som arroganta och/eller ointresserade av rättsprocessen. Många personer med AST finner det extremt svårt eller påfrestande att möta andras blick, vilket gör dem benägna att titta ner och undvika ögonkontakt. I en rättegång kan detta beteende framstå som att de känner sådan skam och skuld över vad de gjort att de inte ens kan se sitt påstådda offer (eller domaren, åklagaren eller nämndemännen) i ögonen. Det är dock välkänt att personer med AST undviker ögonkontakt som ett sätt att hantera sociala situationer, inte som en yttring av skam eller liknande känslor. Genom att titta på något i miljön istället för en person minskar de mängden sensorisk information som tas in och måste bearbetas (vilket är extra viktigt i en obekant och stressfylld miljö som rättssalen, där man måste förhålla sig till massor av okända människor). Enkelt uttryckt är det alltså en strategi de använder för att minska risken för sensorisk överbelastning.

Det är oerhört viktigt att rätten har kunskap om diagnosen AST och varför en åtalad med AST kan bete sig på detta sätt, så det inte automatiskt misstas som belägg för vederbörandes skuld eller skam (se Allely & Cooper, 2017). Sen ska samtidigt sägas att somliga med AST inte har några problem med ögonkontakt. Vissa använder en strategi där det verkar som att de möter den andras blick men i själva verket tittar på utrymmet mellan ögonen (för att minska risken för sensorisk överbelastning). Andra kan istället ha ovanligt intensiv ögonkontakt. Även detta kan uppfattas som utmanande i en rättssal, och i kombination med avsaknaden av känslouttryck kan helhetsintrycket bli mycket kallt och kalkylerande.

Nedsatt förmåga att snappa upp enkla konventioner i samtal

Ibland kan åtalade med AST verka oförskämda under rättegången för att de inte kan hänga med i enkla samtalskonventioner. Detta kan exempelvis ske när advokaten eller åklagaren talar eller presenterar material och den åtalade inte lyckas snappa upp de sociala signalerna i sammanhanget – utfallet blir då ofta att vederbörande plötsligt avbryter, eller helt enkelt inte förstår när en fråga har ställts (Murrie et al., 2002).

Repetitiva intressen och/eller specifika fixeringar

Åtalade med AST kan uppvisa repetitiva intressen och/eller fixeringar under rättsprocessen, ibland sådana som står i direkt anknytning till det som de står anklagade för. Dessa intressen och fixeringar kan ibland missuppfattas och misstolkas av rätten och därigenom framstå som märkliga och bisarra (Cea, 2014). Åtalade med AST kan under vittnesmål ibland byta samtalsämne från det som egentligen ska avhandlas till något de själva finner intressant, och det är då ofta svårt att avbryta dem. Rätten kan uppfatta det här beteendet som att den åtalade medvetet försöker undvika frågor. Som nämnts ovan är personer med AST även ofta benägna att komma med onödigt detaljerade och långrandiga utläggningar, särskilt som svar på frågor. Dessa utläggningar är dessutom ofta repetitiva (Allely & Cooper, 2017).

Vikten av att informera rätten när den åtalade har AST

Med tanke på ovanstående är det oerhört viktigt att rätten informeras när den åtalade har AST och den påverkan detta kan ha på hur vederbörande framstår under rättegången. På så sätt får samtliga berörda möjlighet att förstå de beteenden och uttryck som den åtalade kan tänkas uppvisa under rättegången (t.ex. Cea, 2014).

 

Domares attityder vid påföljdsbestämning rörande åtalade med högfungerande AST

Berryessa (2016) undersökte attityder hos 21 amerikanska domare i Kaliforniens högsta domstol vid påföljdsbestämning rörande åtalade med högfungerande AST (hfAST). För att göra detta utvecklade Berryessa ett semistrukturerat intervjuprotokoll med 20 frågor. 15 av de 21 domarna uppgav att diagnosen skulle ges betydande vikt vid påföljdsbestämningen och att vetskap om den åtalades hfAST-diagnos skulle göra det enklare för rätten att förstå hur hfAST-drag eller hfAST-symptom kan ha bidragit till personens brottsliga beteende. 12 av dessa 15 domare såg hfAST-diagnos som en förmildrande eller förvärrande faktor. 9 av de 21 domarna såg hfAST-diagnos som en potentiell förmildrande faktor vid påföljdsbestämningen, medan 3 såg det som en potentiell förvärrande faktor. Således finns alltså en risk att åtalade med hfAST döms hårdare ifall man presenterar information om deras diagnos (då vissa domare exempelvis kan anse att de impulskontrollsvårigheter som förknippas med AST ökar risken för återfall).

En klar majoritet av domarna i Berryessas studie (2016) uppgav även att de helst skulle undvika att döma personer med AST till fängelsestraff, med hänvisning till att fängelsemiljön sannolikt skulle vara extra skadlig för dessa individer. Detta antagande tycks vara befogat, baserat på flera studier rörande långa fängelsestraff för personer med AST (se Cea, 2015: Allely, 2015; Robertson & McGillivray, 2015; Allely & Cooper, 2017). Flera domare menade att det behövs alternativ till fängelsestraff för vissa individer med hfAST, men samtidigt var de medvetna om att rättssystemet kanske inte har resurser nog att erbjuda sådana alternativ.

Som Cea (2014) lyfter fram kan domare som ser AST som en förmildrande faktor ta hänsyn till hur allvarlig den åtalades diagnos är vid påföljdsbestämningen. Detta kan sen leda till en förhandling där man kommer fram till om personen bör dömas till vård istället för fängelsestraff, eller huruvida vederbörande bör genomgå behandling under sin tid i fängelse. AST som förmildrande faktor är inte att likställa med AST som försvar. Detta beror på att AST är ett spektrum där varje individ har sin specifika symptombild, vilket gör det väldigt svårt att dra solklara gränser för när det ena eller det andra ska gälla. Om AST betraktas som en förmildrande faktor behövs inga klara gränsdragningar, för då kan domaren väga in all möjlig information för att avgöra om förekomsten av AST rättfärdigar lägre påföljder: specifika fakta kring målet, den åtalades vittnesmål och medicinska historia samt vittnesmål från medicinska experter (Cea, 2014).

Slutsatser

Det är av yttersta vikt att åtalade med AST får en rättvis rättegång (Cooper & Allely, 2017). För att kunna uppnå detta behöver vi mer kunskap om hur åtalade med AST uppfattas av jurister, domare, nämndemän och andra inom rättssystemet (Maras, Marshall & Sands, 2019). Många åtalade med AST uppvisar beteenden i rättssalen som särskilt i sammanhanget uppfattas som udda, märkliga eller olämpliga. Sådana beteenden kan få dem att framstå som skyldiga och alltså påverka domarens påföljdsbestämning (Allely & Cooper, 2017).

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]