Birgit Olsson-föreläsning 2019

Om professor Helen Minnis

Helen Minnis är professor i barn- och ungdomspsykiatri vid universitetet i Glasgow. Hon arbetade som barnhemsläkare i Guatemala i början av 1990-talet och utbildade sig därefter inom psykiatri. Här väcktes hennes intresse för hur tidig vanvård påverkar barns utveckling. Hon har publicerat forskning om den roll genetik och miljö spelar för Reactive Attachment Disorder (anknytningsstörning). Hon har också publicerat det första standardiserade bedömningsverktyget inriktat på barn i skolåldern med denna funktionsnedsättning. För närvarande bedriver hon interventionsinriktad forskning om barn som utsatts för vanvård inklusive en randomiserad kontrollerad studie av en psykisk hälsotjänst för små barn som fosterhemsplacerats.

Sammanfattning

"Maltreatment-Associated Psychiatric Problems - How Trauma and ESSENCE are Linked"

Barn med utvecklingsneurologiska problem som ADHD, autism och intellektuell funktionsnedsättning löper större risk att misshandlas och försummas. Barn som har misshandlats och försummats löper högre risk för utvecklingsneurologiska problem. Hur hänger trauman och utvecklingsneurologiska problem ihop?
Människor är byggda för att kunna hantera stress. Vi måste alla handskas med olika trauman någon gång i livet, allt från olyckor till att förlora våra nära och kära. Anknytningsrelationer inom familjer och andra gemenskaper ger oss det stöd vi behöver för att kalibrera vår stress och återställa vår fysiologi efter att vi genomlidit ett trauma. Men om stresskalibreringen slår helt och hållet fel kan det mynna ut i våld eller till och med självmord. Barn med utvecklingsneurologiska problem har ofta svårt att kalibrera sina stressystem även när de mår som bäst – och deras symptom (till exempel hyperaktivitet, överkänslighet, krav på rutiner) kan göra situationen ännu svårare att hantera för föräldrarna. Om föräldrarna känner sig överväldigade, och det i sin tur leder till misshandel och försummelse, kan små barn bli emotionellt tillbakadragna. Detta leder till en ond cirkel där barnet, som redan har svårt att hantera stress som det är, varken söker tröst eller får någon hjälp från föräldrarna när stress väl uppstår, varpå stresskalibreringen bara blir sämre och sämre. Vi misstänker att detta kan vara en viktig mekanism i utvecklingen av allvarliga psykiatriska problem senare i livet. En forskningsstudie som vår grupp just genomfört ger första beläggen för att så kan vara fallet. Vad allt detta innebär är att förebyggande strategier bör inbegripa stöd för stressade föräldrar (till exempel familjecenter) och erbjuda relationsfokuserade insatser för utsatta familjer med små barn (till exempel Video Interaction Guidance, alltså vägledning via videointeraktion). Om någon – barn eller vuxen – redan har varit med om misshandel eller försummelse är det viktigt att vi undviker specialisering och ser till att den personen får en heltäckande bedömning som väger in både traumarelaterade och utvecklingsneurologiska problem.