ESSENCE eller trauma?

[Publicerat 26 september, 2017 av Geir Øgrim]

Jag ogillar min egen rubrik till det här inlägget, men den verkar sätta fingret på en ganska sensationell yrkesmässig diskussion. Ibland beslutar socialtjänsten att ett barn måste placeras i fosterhem eller en institution på grund av avvikande beteende och föräldrar som inte kan erbjuda barnet en acceptabel hemmiljö. Detta är ibland ett nödvändigt beslut när andra alternativ visat sig vara otillräckliga. Sådana omplaceringar är extremt viktiga i barnens och deras respektive föräldrars liv. En bred utvärdering av barnet, föräldrarna, deras interaktion och den allmänna miljön, behövs för att säkra den bästa möjliga förklaringen till barnens problem och behov, såväl som föräldrarnas styrkor och svagheter. Det åligger experter, de flesta av dem psykologer precis som jag, att göra detta jobb. Alltför ofta verkar dessa experter sakna den nödvändiga kompetensen inom utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar/ESSENCE som ADHD, autism, Tourettes syndrom, språkstörning etc. Vissa av dem verkar till och med hålla fast vid synsättet att nästan alla svåra problem hos barn kan förklaras uteslutande av psykosociala faktorer såsom reaktiv kontaktstörning, försummelse, posttraumatisk stress, och pågående psykosocialt trauma. Alltför ofta redogör inte experterna för sina slutsatser; vilka diagnostiska kriterier har tillämpats, vilka metoder och verktyg har använts, etc. Har förekomsten av utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar ens övervägts eller utvärderats?

Dessa frågor är komplicerade och viktiga. Vissa föräldrar klarar av att ta hand om syskonen, men barnet med ESSENCE är för krävande även efter att man fått stöd och råd. Fosterhem kan i dessa lägen vara den bästa lösningen. Ett positivt samarbete mellan biologiska föräldrar och fosterföräldrar bör vara möjligt om alla parter är informerade om barnets svårigheter och särskilda behov. Men i alltför många fall uppmärksammas inte barnets ESSENCE, och de biologiska föräldrarna anklagas mer eller mindre i det tysta för att vara orsaken till barnets problem. Lösningen menar man då är att placera barnet i en ny miljö. Och om detta inte räcker, behövs även någon form av psykoterapi. Detta påminner mig om det tidiga 70-talet då teorin om att ”kylskåpsmödrar” orsakade autism faktiskt stöddes av ledande kliniker. I vissa fall utvärderas fosterbarnet så småningom ordentligt när det rent psykosociala tillvägagångssättet har misslyckats. ADHD, autism, inlärningssvårigheter etc. kan upptäckas, vilket radikalt förändrar förhållningssättet till hur man ska hjälpa barnet.

Vi som huvudsakligen representerar ett utvecklingsneurologiskt perspektiv måste erkänna att det finns fall där ESSENCE-diagnoser för enkelt har setts som den enda orsaken till symptomen, och att man bortsett från aspekter som försummelse, misshandel eller trauma. Vi måste även erkänna att de nuvarande diagnostiska kriterierna, baserade på observerat beteende, är långt ifrån perfekta, och att psykosociala faktorer kan skapa fall som ”verkar som ESSENCE”. I många av fallen som jag ser behövs båda dessa perspektiv: Barn med en förmodat genetiskt baserad sårbarhet utsätts för psykosociala ansträngningar; en kombination som kan orsaka svåra problem.

[Detta är en blogg. Syftet med bloggen är att informera och väcka tankar om angelägna ämnen. Åsikterna är skribentens och inte nödvändigtvis Gillbergcentrums.]